Jag försöker undvika svordomar så långt det går här på bloggen, eftersom det ofta finns andra ord att använda som är bättre. Men om Jag for ner till bror finns inga andra användbara ord än Fy fan! Fy fan så bra och fy fan så vidrigt!
Det första som griper tag i en och suger, tvingar in en i en värld man verkligen inte vill se mer av är språket. Det är så fantastiskt, vindlande, eget – säreget. Jag älskar det, älskar att det är som ett talspråk som berättar berättelsen för mig trots att jag läser en pappersbok. Älskar!
Byn och historien och relationerna och superiet är naturligtvis inget man älskar. Och ändå lyckas Karin Smirnoff skriva det så att jag också ser och känner den där baklängsna kärleken till hemma. Där finns igenkänning, det är galet skickligt att kunna skriva det. Det borde inte gå. Att ta det värsta, leta fram de där mörka gnistorna av det obeskrivbara som många av oss känner (saknaden efter det där man inte saknar, tryggheten i det bekanta som egentligen skrämmer tillsammans med minnena av någon man tyckte mycket om) och låta dem skina genom nermörkret. Jag är stum av beundran.
Jag ska läsa vidare i serien, det ska jag, bara inte nu på ett tag.
JAG FOR NER TILL BROR
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris (2018)
Första delen i en trilogi.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Litteraturkvalster