Mitt liv som pingvin

Jag har ju läst en del lättsamt på senaste tiden, för jobbets räkning och för min egen allmänbildning. Jag har läst Lärn och Loe och Bivald bland annat och i den sist lästa boken i projektet, Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti, hittade jag äntligen litegrann hem. Det är fortfarande inte så att jag för en sekund vill överge mitt mörker för att läsa mer feelgood men med pingvinerna blev det faktiskt lite feelgood på riktigt.

Det hjälper förstås att jag gillar Wilma och Tomas, jag sympatiserar med dem och blir irriterad när de går ner sig i självömkan. Sen gillar jag Alba också, och Sven, och Lisa. Det är attans inte så lätt att skriva en omtyckningsbar karaktär och att lyckas skriva så många är imponerande.

Mitt liv som pingvin är varm och lättsam på för mig rätt sätt. Det är inte så förtvivlat tillrättalagt, språket flyter, det är inte uppenbart hur det ska sluta och möjligheten att inte minsta lilla tråd ska knytas ihop med en annan finns. 

Att sen Katarina Mazetti visade sig vara en författare som använder uttrycket ”sneaky fucker” två gånger i kapitlen efter varandra var ju närmast lite chockerande. Det hade jag ingen aning om…