Pretty Monsters

Det här är ytterligare en av de böcker jag tvångsmässigt klickat hem efter en blogg-/twitterdiskussion med Helena (jag vågar inte riktigt räkna efter hur många böcker jag köpt/lånat av den anledningen… Osjälvständigt? Klokt? Jag håller på det senare – hittar man en kompatibel boktipsaren så måste man ju lyssna på henne 🙂 ). Som vanligt sammanföll vår smak och således står ni nu inför en tokhyllning…

Pretty Monsters alltså, en novellsamling inom genrerna skräck/fantasy/sci fi och säkert sjutton andra genres – samtidigt…  Paradoxalt nog är mitt bestående intryck efter läsningen av denna samling gravar, smådjävlar, blod, utomjordingar, trollkarlar och varulvar ändå myset. Boken har varit en varm filt under de veckor jag ägnat åt den. Ämnena är ju inte mysiga och Link anstränger sig inte särskilt mycket för att stryka medhårs heller men jag känner mig hela tiden trygg i världen hon skapar för mig. Jag litar på henne och låter henne föra mig vart som helst. Det är en ren lyckokänsla som fortfarande fyller mig bara jag tittar på (den dessutom skitsnygga) boken där den står i bokhyllan och vinkar åt mig. Vi är liksom vänner jag och Pretty Monsters

Och så novellerna. En av de saker jag tyckte allra mest om med Pretty Monsters var att man aldrig kunde veta vad som skulle komma härnäst och vart den där vilda fantasin skulle leda. På det sättet påminner den mig lite om Neil Gaimans Fragile Things som jag läste halvvägs i förra sommaren och också kände mig sådär lyckomysig med. För att inte ta bort den där osäkerheten/öppenheten för dem av er som vill läsa i framtiden (och det vill ni naturligtvis allihop!) tänker jag nu inte gå in i varje novell för att vända och vrida och berätta om. Sammanfattningsvis kan jag säga att där finns Buffyreferenser, en kille som heter Onion, världens bästa fiktiva tv-program (tv-cheferna borde läsa och inse dess storhet genast!), en by i en handväska och en läskig hatt. Där finns ett monster på skolutflykten och en hoper människor som väntar på utomjordingarnas återkomst i en hangar. Där finns en flicka som samlar på spöken och en berättelse med en berättelse i sig om en berättelse. Ungefär så. Ni hör ju – det är obeskrivligt, infallsrikt och helt galet underbart. Är ni bara den minsta smula knäppa kommer ni att älska det här, är ni mer normala finns klara risker att det ändrar på sig i och med Pretty Monsters-läsningen 😉

Om böcker jag en gång älskat 1

Just nu älskar jag Kelly Links novellsamling Pretty Monsters ganska så intensivt. I den näst sista novellen som jag läste häromkvällen dök det dessutom upp en referens som gjorde mig såväl glad som nyfiken. En karaktär rekommenderar en annan karaktär att läsa Connie Willis… Inte så uppseendeväckande kanske men om ni tar med i beräkningen att jag för x antal år sedan var huvudlöst förälskad i Willis tidsresetegelsten Domedagsboken så förstår ni kanske bättre min glädje över påminnelsen. Alltså vill jag genast läsa Willis igen och en omläsning av Domedagsboken vore kanske på sin plats, om jag räknar rätt måste det vara lite över 15 år sen jag läste den senast (svindlande!). Jag är dock lite rädd för att solka minnet av den och bli grymt besviken. Är det någon av er som läst Connie Willis i vuxen ålder och tycker ni i så fall att det var något att ha? Favoritböcker, böcker att undvika – alla tips och varningar emottages tacksamt.