Jag började lyssna på Löpa varg, på inläsningen av Lennart Jähkel, och den vara bra, grep tag direkt. Sen blev det något med jakten och dödandet och jag förmådde inte lyssna mer, jag behövde få skumma förbi visst och det kan man än så länge bara göra i pappersböcker. Så jag bytte. Men jag hörde rösten, Ulfs (och Lennarts) röst i huvudet hela vägen.
Löpa varg kommer väldigt nära. I sin beskrivning av vardagslivet i skogsbygd, jakten och människorna. Det kyliga, det karga, det förutbestämda, men också blicken för skönhet. Den går rakt in i hjärtat. Ulf, han som en dag mitt i vinterns stillhet sitter i sin husvagn och ser vargen som ska förändra hans liv, han kunde vara min farfar eller vem som helst av gubbarna jag växt upp med. Jag tycker så mycket om honom och jag älskar att han mitt i kroppens förfall och ålderdomens besvärlighet orkar låta sig förändras. Det är lätt att tro att vi som finns här ute bara tänker på ett sätt hela livet och är dömda att återupprepa och fastna. Jag tror inte att det är så, finns det bara nog många som Ulf så har vi chansen.
Löpa varg är en stillsam bok. En viskning snarare än ett rop. Det är en berättelse om människan i naturen och naturen i människan. En sorg över allt som går oss förlorat när vi inte är i samklang och allt som går oss förlorat när naturen tvingas slåss för sitt liv när vi missbrukar den.
Vargfrågan är inte huvudnumret i den här boken, men den ligger ständigt i bakgrunden. Som den gör här i skogarna. Vi växer upp med den och den är infekterad, mycket för att den symboliserar så mycket av den gamla land/stad-konflikten och för att de som lever så långt ifrån är de som förväntas få tycka. Det finns mycket liten förståelse för att det är en fråga på liv och död för många och att det är komplicerat. Jag tycker att Kerstin Ekman skriver det här väldigt klokt och väldigt varsamt. Hon lyckas till och med få in en känsla för hur farligt det ibland kan kännas att inte tycka som alla andra när det kommer till vargen. När jag tänker på det så är det nog det som kommer allra närmast till slut. Vetskapen om att det säkert inte är farligt här ute i den vanliga landsbygden med alla vapen och oändliga skogar där folk kan försvinna, men att det skulle kunna vara det. Hon sår tvivlet så snyggt och hon lämnar såret vidöppet efteråt. I det lilla. Stillsamt.
LÖPA VARG
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
