Kerstin Thorvall

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

av

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

Världspoesidagen – några ljudbokstips

av

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

…vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

Det mest förbjudna

av

Det skrevs mycket bra och intressant om kvinnoliv på 1970-talet! Jag tänker på Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström, bland andra. Och nu tänker jag också på Kerstin Thorvall. 

Det mest förbjudna är en modig bok, trist nog – män har ju gjort det här (legat runt och berättat om det) i århundraden utan att det varit skämmigt. Men när en kvinna och mamma gör det så är det förstås kört. För Kerstin Thorvall var det lite kört väldigt länge efter Det mest förbjudna.

Jag förstår vad allt skrik och bråk handlade om, och samtidigt inte. Visst är det mycket sexualitet, och visst vet jag att kvinnor inte får berätta om sånt på det sättet. Visst är det jobbigt att läsa, men mest av allt är romanen en uppgörelse med modersrollen och den är ju lika aktuell idag som då. Det är viktiga ämnen, såväl ett komplext förhållande till en egen mamma som rädslan inför att själv vara förälder. Och hur ska vi klara av de sakerna om vi inte ens får prata om dem?

Den psykiska sjukdom som har en bärande roll i Det mest förbjudna känns väldigt äkta, jag känner igen bitar av den från olika delar av och människor i mitt förflutna. Det är väldigt jobbigt att läsa den historien, men samtidigt viktigt nu som då. Men det var också en av de delar som gjorde boken kontroversiell antar jag.

Visst är det kittlande att tänka över vad som är självbiografiskt? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är spännande att tänka över vad som händer i mig, vad jag känner igen och vad som är främmande och konstigt för mig. Och så tycker jag att Kerstin Thorvall skriver så väldigt, väldigt bra och levande, jag vill gärna läsa mer av henne!

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
DET MEST FÖRBJUDNA, Kerstin Thorvall
Bonnier pocket, 2013 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok[/su_note]