Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Jag visste att jag skulle komma att tycka mycket om Barnet eftersom jag för flera år sen blev så djupt berörd och gillade Kjersti Annesdatter Skomsvolds Ju fortare jag går, desto mindre är jag så mycket. Den sortens litterära förmåga förgås inte. Men jag var ändå inte beredd på hur mycket den skulle ha att ge och säga mig.

Barnet är en av få böcker som jag portionerat ut långsamt för att hålla på den länge, länge. Barnet är en av de böcker jag tycker mest om på väldigt länge.

Det jag tycker om är lättheten med vilken Kjersti Annesdatter Skomsvold beskriver det största och svåraste som finns, livet och vardagen, tillsammansskap och föräldraskap. Väldigt lite handlar egentligen om barnet och det enda vi vet om det är att det är djupt älskat. Och att dess existens gör saker med sina föräldrar.

Barnet är en bok jag ska återkomma till. Jag är också glad att den kommer nu och inte när jag själv befann mig mitt i det där småbarnsslitet. Jag uppskattade det inte så värst, att ha större barn uppskattar jag dock obeskrivligt mycket. Och att läsa såhär i efterhand får mig också att minnas sånt som fallit i glömska, sånt som annars förblivit gömt och jag är så tacksam för att få minnas vilka vi var då.

BARNET
Författare: Kjersti Annesdatter Skomsvold
Förlag: Norra (2019)
Översättare: Ylva Hellerud
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Feministbiblioteket

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Det här gör ont. Riktigt, riktigt ont faktiskt. Samtidigt som det ofta är skratta högt-roligt. Mycket märkligt och väldigt bra.

Mathea umgås inte – hon går till affären, möter någon på vägen, blir någon gång tillfrågad vad klockan är, tittar på grannarna genom fönster och dörrtitthål. Men hon pratar inte, möter inte. I hennes liv finns bara mannen, Epsilon, men han är också frånvarande för det mesta. Det är inte konstigt att Mathea börjar bli rädd för att dö eller möjligen för tanken att hon kanske redan är det.

Vi har en del gemensamt Mathea och jag, ett asocialt drag. Hon tvingas odla det medan jag tack och lov har man, barn och sociala sammanhang som tvingar mig i en annan riktning. En bit av mig förstår henne skrämmande väl. Mathea är ju oerhört märklig men samtidigt, ensamhet gör ju också saker med människor. Om man inte har det där skyddsnätet av sociala kontakter blir man lätt lite märklig. Som Mathea. Precis som hon själv påpekar är ju skillnaden mellan blygsel och hänsynslöshet ytterst liten. Nu vet jag inte hur märklig och speciell jag är som kan associera till Matheas asociala och ensamma drag men för mig går det rakt in i hjärtat och jag förstår hur hon hamnat där. Det är så oerhört sorgligt. Och den ömhet jag känner för Mathea är på samma gång en ömhet för den asociala och ensamma delen av mig själv vilket jag tycker är ganska fint. Att sen Mathea är rätt så egensinnig och inte sällan elak får man också ta till sig…

Och det är roligt också… Matheas hjärna fungerar inte riktigt som vanliga människors (som sagt, ensamhet gör saker med oss) och vissa av hennes tankesprång är rent underbara. Alla dessa öronvärmare hon stickar, de märkliga samtalen hon försöker inleda, breven hon skickar, maratonringningen till nummerupplysningen… Underbart i all sin sorglighet. Och jag skrattar samtidigt som hjärtat värker precis som jag gärna gör när humor är som allra bäst.

Som ni kanske förstår så gillar jag Ju fortare jag går, desto mindre är jag skarpt och för att vara en debut är den remarkabelt bra. En sista reflektion dock – den där Epsilon hur stor skitstövel är inte han? Lämna henne ensam med sig själv sådär, inte ta ansvar för henne som han säger sig älska och på slutet… En riktig skitstövel som jag faktiskt skulle vilja sparka lite på…

~Gilla böcker, 2010~