Sammanfattning av klassikersommaren

Lyran kallade i början av sommaren till klassikerutmaning och jag ansåg mig manad att följa. Jag tänkte mig att läsa Henry James The Turn of the Screw och möjligen Svindlande höjder. En av dem blev lästa (den andra var för tråkig) och en hel del andra också faktiskt. Sommarens klassikerfacit ser ut som följer:

Barabbas av Pär Lagerkvist

Wuthering Heights av Emily Bronte

Onda sagor av Pär Lagerkvist

Kallocain av Karin Boye

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson

Ett riktigt bra facit måste jag säga. Kallocain och Svindlande höjder var inga stora favoriter men ändå bra böcker och intressanta läsupplevelser. För mig var dock den största upplevelsen att jag helt oväntat hittade en ny favoritförfattare i Pär Lagerkvist och att jag blev handlöst förälskad i Moa Martinson. Klassikersommaren kommer få långtgående konsekvenser för mitt läsande framöver och jag är oerhört glad att jag kastade mig ut i utmaningen. Har ni läst klassiker i sommar? Hittade ni några guldkorn?

Kvinnor och äppelträd

Eländes, eländes, elände… Försupna karlar, hungrande och utsatta barn, kämpande mödrar som förlorat sina drömmar. Och sill förstås… Och självmord.

Att läsa Moa Martinssons debut är som att kliva ner i en avgrundsmörk jordkällare och sedan treva efter dörren i några dygn innan man slutligen hittar den någon helt annanstans än där man trodde att den var. Och dagern blir för alltid lite skev efter det där mörkret. Det ska inte överdrivas förstås, jag har läst om mänskligt elände förr, hos Fogelström och en hel hög sentida författare men jag har nog aldrig läst något som det här ändå. Inget så totalt ur ett kvinnligt perspektiv, något genomsyrat av sådan ilska och samtidig resignation. Moa Martinsson har något alldeles särskilt som gör mig illa och skrämmer och gläder (där finns ju en styrka ändå som gränsar till det övermänskliga) på ett helt nytt sätt.

Berättelsen om Sally och Ellen och deras respektive verkligheter, olyckor och vardag från barndom till medelålder är förstås väldigt gripande, hur skulle det kunna vara annat med krig och fattigdom som bakgrund. Martinsson lägger aldrig till rätta, hon brer inte heller på utan låter det fula vara precis så fult och grymt och naket som det är (eller framstår som för karaktärerna). Allra värst är det när Sally och Ellen utsätts för det som de tar som det vardagliga utan att reagera medan jag måste lägga undan boken och djupandas bort tårarna och ilskan i min skyddade läsbubbla. Att det är självklart att bli lite slagen mellan varven, att männen ska drälla omkring lite hur som och ta sig en sup när det bjuds, att slitet, släpet och det oändliga barnafödandet aldrig ska belönas. Vetskapen om att det var verkligheten får mig att må riktigt illa faktiskt. Moa Martinsson är en sån där författare som jag vill läsa allt av men i en oerhört maklig takt, en bok per år för att påminna mig känns lämpligt just nu.

Som historiker och ivrig älskare av historiska romaner kan jag bara konstatera att ”Förr i tiden” var en jävla period, också…

Barabbas

När Lyran kallade till klassikerläsning så plockade jag fram några titlar jag gärna ville ta mig an. En (Turn of the screw) har jag lagt bort pga tråkighet, en (Wuthering heights) håller jag på med och en har jag precis läst ut.

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot?

När jag var yngre, från barndomen och fram tills jag var kanske 23 var jag ganska övertygad och trygg i en tro, en övertygelse om att det fanns något som såg efter mig. Sen gick jag igenom en förlust och en sorg och upplevde nästan rent fysiskt hur den där kraften som jag känt vid min sida så många år släppte min hand och lämnade mig helt ensam. Det är en upplevelse som gjort mig arg många gånger, och ledsen men som nuförtiden mest av allt får mig att gärna brottas med mina tvivel, att resonera om den tro jag hade och inte längre har. Lagerkvist lyckas på ett fantastiskt sätt stoppa in alla mina tvivel och hela världens tvivel inför det gudomliga (hur ska vi någonsin kunna förstå något så stort, jag tror inte vi är ämnade att veta) i Barabbas (i människan och boken).

Jag älskar den här boken och skulle rekommendera den till alla som någon gång fascinerats av tro (kristen eller annan), det här är en bok som i grund och botten handlar om just det och vad tron gör och inte gör med människor.