Efter det innehållande Lilla stjärna så var paketen som damp ner i min postlåda idag vårens mest efterlängtade. Inte bara dök den senaste Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family upp utan också de tre första delarna i månpockets nyöversatta nyutgivning av hela serien!
Min tanke är att inleda en liten omläsning nu för att tvätta bort True Blood-intrycken och gå in i bokvärlden igen. Inledningsvis gör jag det via pocketarna samtidigt som jag då får jämföra översättningen mot den förra (katastrofala).
Jag har hela tiden tänkt att jag ska spara Dead in the Family ett tag tills jag helt och hållet kan försjunka i den men jag vet inte om det går. Någon vecka kanske men det kliar i fingrarna efter att få öppna och läsa, läsa, läsa tills jag vet hur det går för den här gången och får vänta tills nästa år på nästa dos… Det är lustigt med de här serien hur barnslig den gör mig. Jag läser så otroligt mycket annat som på många plan är bättre litteratur men det är ändå de här böckerna jag blir helt pirrig av när de dyker upp. Alla måste få ha sin last antar jag 🙂
Vad ska man säga om omslagen förresten… Dead in the Family-omslaget är illustrerat av samma konstnär som alla de amerikanska förstautgåvorna – Lisa Desimini. Jag är väldigt kluven inför dessa omslag de är både fula och snygga på något komplicerat sätt. Jag tolererar dem helt enkelt 🙂 Bilderna på de första utgåvorna av Sookie-romanerna på svenska hade riktigt hemska tv-seriebilder på omslaget. Nu är det illustrationer som knyter till tv-serien men ändå lyckas vara egna. Klubb död-omslaget känns väl sådär men de andra är fina. Böckerna kallas ”kultböcker” i baksidestexten och i den traditionen passar bilderna bra. Det finns något 60-talskultigt över dem.
PS: Och någon professionell fotograf lär jag nog aldrig bli 😉 Ds