Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Yarden

20130511-214446.jpg

Vad ska jag säga? Så många nyanser av eländes mörker, och jag vet inte var jag ska börja.

Min ständigt närvarande tanke under läsningen är att ”jag hoppas han har det bra nu”. Jag hoppas att Kristian Lundberg slipper slava, gömma, förnedra sig och frysa. Jag hoppas han är trygg och varm och försörjd. Men det jobbiga är ju att det inte räcker. För den historia han berättar handlar inte bara om honom. De är många där på Yarden och alla andra gudsförgätna platser där människor utnyttjas för att vi inte vill betala för saker. För att vi är så jäkla snåla och osolidariska helt enkelt. Lundberg pratar en del om klasshat och jag förstår verkligen, och känner igen en del av hans resonemang trots att jag väl gjort en klassresa och nuförtiden riktar det där föraktet också mot mig själv. Det jag känner när jag läser är främst av allt ett samhällsförakt. Vi, samhället, tillåter att människor behandlas såhär. Vi har byggt det här samhället… Vi tillåter att vissa saker förändrats minimalt sen folk hostade ihjäl sig på byggen på Henning Nilssons (Fogelströms Stadserie förstås) tid. Jag blir så sjujäkla arg, och det kanske är bra. Nu gäller det bara att kanalisera…

Välskrivet är det förstås också.

Yarden. En berättelse av Kristian Lundberg. Brutus Östlings förlag