I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.
I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.
Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…
I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.
I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.