Hundstunden

I mitt projekt att släppa in poesin i mitt liv igen vände jag mig till Kristina Lugn. Och hon tog min hand och ledde säkert och tryggt in mig. Att det sen dröjt så länge innan jag kunnat kommentera boken och läsningen här beror på att jag finner det nästan omöjligt svårt att recensera lyrik. Så i ett försök att lura mig själv skriver jag nu bara några ord om att jag har läst Kristina Lugns Hundstunden och att jag tyckte mycket om den.

Dikterna är var och en för sig oftast starka men jag tycker att Hundstunden som helhet, som feministiskt statement och empatiskt kvinnoskapsbekännelse är desto mer innehållsrik och läsvärd. Att sedan Kristina Lugn skriver både vackert och humoristiskt gör läsupplevelsen ännu större.

Jag har många favoriter bland dikterna i denna samling men avslutningsraderna får här symbolisera det jag tycker är något av det allra bästa med Hundstunden – humorn, det osentimentala och ögat för det absurda.

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig

känna mig övergiven mer.

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

Vecka 23 Läsrapport

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Det där med poesi…

… är ju inte helt lätt. I tonåren läste jag så mycket poesi att det var ganska sjukt. Jag läste, skrev och levde poesi helt enkelt. Jag har ägnat terminer åt att försjunka i diktanalyser så djupa och snåriga att det varit svårt att hitta ut från dem.

Numera är diktsamlingarna ganska frånvarande i mitt liv. Det händer att jag tar ner en bok av Fröding eller Ferlin ur hyllan och återupplever de bekanta ordvändningarna men det är sällan jag försöker mig på något nytt. Men den senaste veckan har jag ändå tagit mod till mig (jo det behövs faktiskt lite mod för att våga igen) och öppnat mitt sinne för poesin igen. Först ut var Paul Austers samlade dikter (som jag ska skriva mer om nästa vecka) som väl inte direkt grep tag i mig mer än glimtvis. Jag måste säga att jag kände mig lite uppgiven där ett tag – rädd för att ha tappat förmågan att läsa poesi överhuvudtaget… Men så mötte jag Kristina.

Kristina Lugns Hundstunden visade sig vara något så fantastiskt som rolig, vacker och underfundig woman power i bokform. Jag älskar den och känner redan att jag nog måste läsa allt som Kristina Lugn någonsin skrivit. Och jag vill hitta allt annat som är lika briljant men på andra och alla möjliga och omöjliga spännande sätt. öppnade sig dörren till poesivärlden för mig – igen – och jag kan inte annat än förväntansfullt se fram emot vad som väntar mig därinne.

Kan ni hjälpa mig vidare? Vad är det bästa Kristina Lugn någonsin skrivit? Vilka andra poeter ska jag läsa? De uråldriga, de nya, de svenska, de engelskspråkiga – vilka, vad, varför?