Kristina Lugn

Inte alls dåligt av Kristina Lugn

av

Samlingen Inte alls dåligt innehållandes Kristina Lugns efterlämnade dikter är inte alls dålig. Den är oändligt mycket annat.

Till viss del utgör Inte alls dåligt en frustrerande läsning. Vissa dikter känns genomarbetade och färdiga för utgivning, de kanske bara inte passade in i någon av diktsamlingarna, föll på målsnöret. Annat känns som embryon till något som med några timmar, dagar, veckors bearbetning hade kunnat bli till något fantastiskt. Det känns som en sorglig påminnelse om vad vi inte fick läsa, det som kunde blivit, att det aldrig blir något mer. Dessutom känns det som alltid vid publicering av efterlämnade alster svårt att skaka av sig känslan att smygläsa något som inte författaren själv uttryckligen bestämt att jag ska få läsa. Jag tycker att det bidrar till att göra läsupplevelsen en smula ambivalent.

I vissa delar är poesin i Inte alls dåligt en fin påminnelse om vilken oförglömligt rapp, vass och vågad diktare Kristina Lugn var. Hon skriver som alltid om ensamheten, känslan av att befinna sig vid sidan om. Ofta skriver hon om den annalkande döden, egen och andras. Hon skriver också gärna om ett barn, ibland tolkar jag det som att barnet är hon, ibland någon annan, kanske hennes. Det blir en fin sammanblandning och ihoplänkning av livets olika roller.

Kristina Lugn skriver som alltid mycket om det mörka i livet, det där som är så svårt att leva och uthärda. Och som alltid gör hon det med värme och humor som hjälper läsaren igenom just det. Inte alls dåligt är ett fint farväl.

Jag kommer att upptäcka (jag har flera samlingar olästa) och återupptäcka Kristina Lugns diktning under resten av mitt liv. Jag är tacksam för alla dikter som har och ska upplsuka mig. Det är en gåva som aldrig tar slut.

Om boken

Titel: Inte alls dåligt. Efterlämnade dikter
Författare: Kristina Lugn
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

av

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn

av

Kristina Lugn är banne mig en av de bästa poeter vi någonsin haft i det här landet, kanske den bästa.

Jag får alltid ut något av att läsa Kristina Lugn. Humorn når mig var jag än befinner mig, får mig att skratta. Det är vasst, det är vackert och fult, precis som poesi ska vara. Nu när jag befinner mig i en kaosvariant av min tillvaro är hon bättre än någonsin. Poesin blir som en trygg punkt som jag kan hålla i mig i. Vila i. Det finns kaos här och det finns lugn. På samma plats. I dikten. I mig. I livet. Det är så stort det kan vara i det lilla.

Jag skulle behöva skriva av varenda dikt i den här samlingen för att förklara vad som är så bra med den, men det kan jag förstås inte göra, vill jag förstås inte göra. Läs istället. Det här och annat av Kristina Lugn. Unna dig det. Ta dig tiden. Du kommer att få så mycket tillbaka.

Om boken

Titel: Hej då, ha det så bra
Författare: Kristina Lugn
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)

Hundstunden

av

I mitt projekt att släppa in poesin i mitt liv igen vände jag mig till Kristina Lugn. Och hon tog min hand och ledde säkert och tryggt in mig. Att det sen dröjt så länge innan jag kunnat kommentera boken och läsningen här beror på att jag finner det nästan omöjligt svårt att recensera lyrik. Så i ett försök att lura mig själv skriver jag nu bara några ord om att jag har läst Kristina Lugns Hundstunden och att jag tyckte mycket om den.

Dikterna är var och en för sig oftast starka men jag tycker att Hundstunden som helhet, som feministiskt statement och empatiskt kvinnoskapsbekännelse är desto mer innehållsrik och läsvärd. Att sedan Kristina Lugn skriver både vackert och humoristiskt gör läsupplevelsen ännu större.

Jag har många favoriter bland dikterna i denna samling men avslutningsraderna får här symbolisera det jag tycker är något av det allra bästa med Hundstunden – humorn, det osentimentala och ögat för det absurda.

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig

känna mig övergiven mer.

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

Vecka 23 Läsrapport

av

Den här veckan har jag fortsatt med min poesi. Framförallt har jag läst Kristina Lugns Hundstunden som jag tycker mycket, mycket om. Fredrik Lindström hanns också med litegrann.

Jag avslutade läsningen av Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången som jag tycker var helt ok men inte så mycket mer. Några glimrande guldkorn fanns där men lite väl få för min smak faktiskt.

Veckans stora utläsning var dok den tionde Sookie Stackhouse-romanen Dead in the Family. Den har jag ju väntat på i ett år så förväntningarna var rätt höga. Först blev jag besviken men till slut är jag faktiskt väldigt nöjd med en lite lugnare och kanske till och med eftertänksam bok. Jag är ju förtjust i mörker och den här historien mörknar rätt rejält för varje bok. Mer om alla mina motstridiga känslor om någon vecka när jag hunnit samla dem.

Vecka 22 läsrapport

av

Sommarvädret har verkligen gjort läsningen till något annat än soffsittande. Nu är det balkongen och sena sommarkvällar som gäller. Som sällskap har jag haft Sarah Waters underbara Främlingen i huset. Det var länge sen jag fick irritera mig så mycket på en huvudperson och samtidigt falla så totalt för en bok. Har redan lånat hem Nattvakten av Waters och ska försöka trycka in den någonstans i läsplanen.

Jag läser dessutom vidare i min novellsamling av Stephen King, Strax efter solnedgången, och har hittat såväl mediokra berättelser som ett och kanske till och med två riktiga guldkorn. Som jag skrev om i fredags så har jag också försökt ge mig i kast med poesi. Först ut var Paul Austers samlade dikter som väl inte direkt talade till mig men som ändå var intressant läsning och som inspirerade – mer om det under nästa vecka. Dessutom ligger Kristina Lugns Hundstunden på toaletten och fördröjer mina vistelser där ganska avsevärt – den är underbar!

Jag snabbläste också ungdomsboken Döden i dina ögon i veckan men tyckte väl att den var sådär. Uppslukad är jag dock av den senaste Sookie Stackhouse-boken Dead in the Family som jag begraver mig i den här helgen.

Det där med poesi…

av

… är ju inte helt lätt. I tonåren läste jag så mycket poesi att det var ganska sjukt. Jag läste, skrev och levde poesi helt enkelt. Jag har ägnat terminer åt att försjunka i diktanalyser så djupa och snåriga att det varit svårt att hitta ut från dem.

Numera är diktsamlingarna ganska frånvarande i mitt liv. Det händer att jag tar ner en bok av Fröding eller Ferlin ur hyllan och återupplever de bekanta ordvändningarna men det är sällan jag försöker mig på något nytt. Men den senaste veckan har jag ändå tagit mod till mig (jo det behövs faktiskt lite mod för att våga igen) och öppnat mitt sinne för poesin igen. Först ut var Paul Austers samlade dikter (som jag ska skriva mer om nästa vecka) som väl inte direkt grep tag i mig mer än glimtvis. Jag måste säga att jag kände mig lite uppgiven där ett tag – rädd för att ha tappat förmågan att läsa poesi överhuvudtaget… Men så mötte jag Kristina.

Kristina Lugns Hundstunden visade sig vara något så fantastiskt som rolig, vacker och underfundig woman power i bokform. Jag älskar den och känner redan att jag nog måste läsa allt som Kristina Lugn någonsin skrivit. Och jag vill hitta allt annat som är lika briljant men på andra och alla möjliga och omöjliga spännande sätt. Så öppnade sig dörren till poesivärlden för mig – igen – och jag kan inte annat än förväntansfullt se fram emot vad som väntar mig därinne.

Kan ni hjälpa mig vidare? Vad är det bästa Kristina Lugn någonsin skrivit? Vilka andra poeter ska jag läsa? De uråldriga, de nya, de svenska, de engelskspråkiga – vilka, vad, varför?