Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Askungar

Maken och cirka 20 miljoner andra personer har under en längre tid med outtröttlig envishet lovsjungit Kristina Ohlsson och hennes deckarförträfflighet. Till slut fick jag ju lov att krypa till korset, läsa en svensk deckare och kolla vad allt fuss är about.

Askungar inleds med det där som får alla småbarnsföräldrar att vakna kallavettiga mitt i natten, ett barn försvinner. Och sen blir det bara värre och värre. Så vad tycker jag då? Stämmer jag in i den redan öronbedövande hyllningskören? Jodå, det är bra, välskrivet, fint utmejslade karaktärer som jag inte gillar men bryr mig om, en deckargåta med driv och hålla andanstunder. Det är en del att fundera över efteråt och jag är glad att jag tagit mig igenom ännu en av de här spänningsböckerna om barn som far illa utan att gå sönder. Jag tycker inte att det är fantastiskt, det är exempelvis inte Sjöwall Wahlöö-bra, men stabilt och välskrivet räcker långt. Jag slänger mig inte över nästa bok men det är långt ifrån omöjligt att jag kommer läsa den i framtiden.