Monstrets dotter

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva om den här boken. Ett tag lekte jag med tanken att låta recensionen i sin helhet läsa: “Inte lika bra som ettan men bättre än mycket annat.” Men ni kanske inte nöjer er med det?

monstrets dotterJag var mycket förtjust i första delen i serien, Tankeläsaren, och jag tycker också om Monstrets dotter men inte riktigt lika mycket. Jag känner samtidigt väldigt starkt att jag vill vänta med att uttala mig om den här boken och dess eventuella förträfflighet tills jag läst den sista i serien och kan se hur böckerna positionerar sig till slut.

En sak som jag gillar med de här böckerna är i alla fall hur de irriterar folk på Goodreads. Många gillar förstås såväl Tankeläsaren som Monstrets dotter också där men oj så många det finns som upprörs över att Cashore låter sina hjältinnor vara självständiga, ha relationer och till och med sex utan att vara gifta. Det kommer fram så många konservativa åsikter i de där kommentarerna att jag bara vill hylla existensen av böckerna oavsett om de är bra eller inte. Och så är de bra. Det finns en bok (två) för mig att sätta i händerna på mina barn när de kommit i den åldern! Och visst det finns några sådana böcker till men sorgligt nog är de inte allt för många om man ser till ungdomsböcker i den här genren. Jag hjärta existensen av De utvalda och Cashores uttalade önskan att ge lite livsmod till unga tjejer. Och jag återkommer när jag läst sista delen i serien, Bitterblue (Hemligheternas rike på svenska i april), ska vi säga så?

Monstrets dotter av Kristin Cashore. Månpocket