Några saker jag kan säga om Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland:
- Jag tyckte först inte särskilt mycket om den (av anledningar jag kommer till), sen sögs jag in och mot slut var jag nog rätt förälskad ändå.
- Jag tycker att slutet, sluttonen, det som händer och inte händer är livsviktigt för boken, utan den hade det blivit väldigt förljuget.
- Jag gillar alla vuxna som skrivs på fina, komplexa sätt även där de tar liten plats. Och jag älskar Henrys syster.
- Det jag inte gillade var att de är väldigt rappa i käften de där ungarna, jag gillar ju för all del Joss Whedonsk Buffy-dialog mer än gemene man, men till en början kände jag mig mest irriterad här. De populärkulturella referenserna kändes också rätt många och ibland lite tillkämpade. Det är inte de som sätter karaktärerna ändå.
- Det är farligt att marknadsföra en bok som “John Green möter Rainbow Rowell”, jag förstår hur de tänker, men ändå inte.
- Jag vill verkligen, verkligen, verkligen läsa en bok som handlar om Grace Town. Alltså en som inte är ur Henrys perspektiv. Inte så att jag inte gillar Henry och uppskattar hans berättelse. Men han får ursäkta, det är Grace som känns, rakt in i hjärtat. Jag tror att Henry vet och förstår det också.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
VÅRA KEMISKA HJÄRTAN
Författare: Krystal Sutherland
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Jessica Schiefauer, originaltitel: Our chemical hearts
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Stories from the city[/su_note]