Det här är inte bara recensionen av en bok utan av en hel serie och som sådan har Vampire Academy varit svajig men bra. De första böckerna i serien är superba och annorlunda (på ett mycket bra sätt) för den genre de befinner sig i (ungdomsvampyrgenren alltså). De senare delarna i serien har varit oförlåtligt sega och långsamma med en transportsträcka på flera hundra sidor vilket är allt annat än ok.*
I Yttersta offret befinner sig Rose i en knivig och ovan sits, inspärrad och utan möjlighet att styra upp situationen. Hon måste lita till Lissa och sina närmaste för att överleva. Samtidigt ger hon sig själv ett uppdrag att hitta en saknad länk i maktkedjan vid moroihovet.
Handlingen garanterar action från början till slut och trots, eller kanske snarare på grund av, att Rose befinner sig så långt från hovet och händelsernas centrum lyckas Mead göra det hela väldigt påtagligt. Genom det band de delar kan Rose vara hos Lissa och i drömmarna möter hon andra mer eller mindre oväntade gäster från det förflutna. Och äntligen får jag en bok som är spännande från första till sista sidan. Äntligen slipper jag de allt för långa transportsträckorna och äntligen får jag det bevisat att Mead aldrig ville skriva någon traditionell hjärta smärtahistoria med enkla lösningar. Det får skava i tonårshjärtan också och ibland får det vara för sent och över. Jag gillar, mycket. Synd att det var så saggigt på mitten av serien bara.
* Recensioner av andra böcker i serien: Vampire academy, Frostbite, Shadow Kiss och Löftet (Spirit Bound har jag inte kommit mig för att skriva om men den är också seeeg ganska länge för att sedan ta fart mot slutet)