Sorgens förvirring

Sorgens förvirring är Laurence Tardieus andra bok på svenska och också den andra jag läst. Den här boken handlar, liksom Eftersom ingenting varar (som jag älskade), om sorg, förlust och resonerande kring detta. Laurence Tardieu utforskar sorgens utmarker. Och Sorgens förvirring är en vacker minnesfundering kring en far. Om en mor i skymundan, en dotter som till slut kliver fram och gör det som känns tvunget trots att han bett henne vänta, alltså skriva den här boken…

Jag tycker särskilt mycket om det Laurence Tardieu avslöjar om sig själv och sitt författarskap, exempelvis den besatthet av fängelser som tydligen syns i hennes tidiga romaner. Dem vill jag läsa, förhoppningsvis blir de översatta. Laurence Tardieus är alltid läsvärd, ofta smärtsam, men i Sorgens förvirring är hon ibland också lite ordrik, på gränsen till pladdrig, och jag vet inte om det är det men jag grips aldrig på samma sätt som jag gjorde av Eftersom ingenting varar – men eftersom den var så särdeles välskrivet fantastisk kan jag inte gärna begära det heller. Sorgens förvirring är fin men inte svindlande.

Sorgens förvirring av Laurence Tardieu. Oppenheim

Eftersom ingenting varar

20130124-164510.jpg Vissa böcker… Som Robson av Pernilla Glaser som jag grät mig igenom en ensam natt i studentlägenhet och sen en lika ensam dag i väntan på ett annalkande, sorgligt, sårigt, missfall. Som Svart dam dagen efter mötet med nyinsjuknade S som några få månader senare skulle gå bort i vidrig cancer. Som Eftersom ingenting varar när jag fött barn och upplevt den där känslan av att de är försvunna – femton minuter på affären, på lekplatsen där de inte är när de obekymrat gått hem till en kompis istället. Som Eftersom ingenting varar när jag någon gång i livet tvingats välja och välja bort, kanske välja fel, kanske tvingats leva med det och veta att det var oundvikligt. Vissa böcker äter sig in, gör ont på riktigt och kommer att bli något reellt att hålla i när fotfästet inte riktigt finns där. Jag kommer troligen aldrig läsa Eftersom ingenting varar igen men jag vet att den finns där, och det räcker.

Det här är en av de finaste böcker jag läst, en av de starkaste, sorgligaste, ensammaste och mest ödesmättade. De här människorna, Vincente och Genevieve, finns på riktigt, det måste de. Han som trycker undan och förtränger, som vill och inte vill minnas. Hon som skriver för att överleva, hitta något som är uthärdligt, kliva upp om mornarna och inte gå under. Hon bär allt inom sig, han inget och båda är de lika fördömda, nästan. Å som jag lider med dem, känner igen mig i dem och är tacksam för att jag slipper vara dem.

Vissa böcker alltså… De måste läsas. Oavsett om man orkar eller inte. Försök orka, det är värt det. Läs!

Eftersom ingenting varar, Laurence Tardieu. Oppenheim förlag