Egenmäktigt förfarande

egenmäktigt förfarandeVad är det som gör att jag inte tycker om det här? Att jag fått nog av kvinnor som gör sig själva illa genom relation med man? Att jag har svårt för Lena Anderssons sätt att föra filosofiska diskussioner så att jag inte hänger med (som i varenda en av hennes lördagstexter i DN)? Att jag har väldigt svårt att gilla något som får mig att känna mig korkad? Att jag som feminist blir så jäkla trött? Att den medelålders manliga konstnärsklischen känns lika trött? Att jag inte kan identifiera mig? Att jag inte vet vad boken vill mig?

Jag tror att det är allt det där och så är det förväntningarna förstås. Alla hyllningar, augustnominering, alla läsare som vill anteckna eller stryka under varenda rad. Jag som älskade Var det bra så? tycker att Egenmäktigt förfarande är en smula… förlåt… pompös. Det är en årslång glimt in i ett liv och känns på glimtars vis lite platt.

Jag har tydligen svårt för böcker om självskadande människor där berättelsen inte erbjuder utveckling, hopp eller moralisk diskussion. Jag är nog helt enkelt en sån där moralist. Jag vill ju inte att alla de kvinnor som har det såhär ska bli stärkta i att fortsätta, jag vill att de ska bli uppmuntrade att ta sig ut. Kanske kan Egenmäktigt förfarande göra det även om den inte säger mig något? Sen tycker jag att de där filosofiska diskussionerna huvudpersonerna försjunker i känns relativt uppstyltade. Pratar vi verkligen om typ Hegel till frukost. Visst har det hänt att jag och maken kommit in på vetenskapliga teorier i något av våra uppeldade diskussioner över helg-DN, men så jäkla ofta är det inte. Men å andra sidan lever vi i en över tio år gammal rätt jämlik relation som inte bygger på att vara så jäkla fantastisk/sprituell/överlägsen/perfekt heller. Tack och lov…

Jag är fullkomligt beredd på att ni troligen vill rasa på/över (vet inte vilken preposition som är riktig här) mig nu, gå till storms mot min oförmåga att förstå den här boken och allt det där. Ni får det, riktigt gärna faktiskt. Jag är öppen för att det här är en bok för andra och inte för mig. Ni får gärna hjälpa mig att se vad Lena Andersson vill säga, vad har hon sagt till er som jag inte hör? 

Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson. Natur & kultur

Andra om Egenmäktigt förfarande: Kulturbloggen, Enligt O/Litteraturmagazinet

Var det bra så?

Min relation till Lena Andersson är… hrm… komplicerad. Jag tror att hon är alldeles briljant och det är kanske hela mitt problem. Inte en enda gång har jag tagit mig igenom hennes krönikor/texter i lördagsDN och förstått vad hon menat. Inte en enda gång har jag krånglat mig varvet runt utan att känna mig dum som inte begriper. Så jag har gett upp om oss lite nu och särskilt efter att jag inte förstod den där prokapitalismtexten härom veckan där hon nog gick i polemik med Sara Graner som jag samma vecka fann briljant. Och begriplig.

20130322-200845.jpg

Så jag hade gett upp alltså. Men sen kom den till mig. Den där boken som alla älskar så mycket och som troligen är anledningen till att jag betraktar Lena Andersson som fantastisk, för att alla som läst den tycker det. Stockholm läser-boken Var det bra så?. Jag fick än en gång tipset av min man att läsa den och så gjorde jag det. Och hon är fullkomligt strålande den där Lena Andersson!

Var det bra så? handlar först och kanske mest om Lotta, om hennes tankar och upplevelser. Men det riktigt fina med Anderssons bok är att den handlar om de andra också, Lottas vänner, skolkamrater, lärare, föräldrar. Alla får de en egen röst vilket gör att alla blir begripliga, alla deras tolkningar och förståelser av världen blir giltiga. Och det finns så många sätt att tolka ett skeende…

Att skriva en historia på 170 sidor där inte fantastiskt mycket uttalas men där det ändå sägs så oerhört mycket om fördomar, utanförskap, tillhörighet, klass, etnicitet, genus, intersektionalitet och allt som är såväl påtagligt som under ytan i ens egen uppväxt. Briljansen! En av de bästa skildringar av uppväxt, skolgång och samhälle jag läst. Någonsin.

Varför skriver hon inte sina lördagstexter på det sättet? Det kan jag inte heller begripa…

Var det bra så av Lena Andersson. Natur & kultur