Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

Egenmäktigt förfarande

egenmäktigt förfarandeVad är det som gör att jag inte tycker om det här? Att jag fått nog av kvinnor som gör sig själva illa genom relation med man? Att jag har svårt för Lena Anderssons sätt att föra filosofiska diskussioner så att jag inte hänger med (som i varenda en av hennes lördagstexter i DN)? Att jag har väldigt svårt att gilla något som får mig att känna mig korkad? Att jag som feminist blir så jäkla trött? Att den medelålders manliga konstnärsklischen känns lika trött? Att jag inte kan identifiera mig? Att jag inte vet vad boken vill mig?

Jag tror att det är allt det där och så är det förväntningarna förstås. Alla hyllningar, augustnominering, alla läsare som vill anteckna eller stryka under varenda rad. Jag som älskade Var det bra så? tycker att Egenmäktigt förfarande är en smula… förlåt… pompös. Det är en årslång glimt in i ett liv och känns på glimtars vis lite platt.

Jag har tydligen svårt för böcker om självskadande människor där berättelsen inte erbjuder utveckling, hopp eller moralisk diskussion. Jag är nog helt enkelt en sån där moralist. Jag vill ju inte att alla de kvinnor som har det såhär ska bli stärkta i att fortsätta, jag vill att de ska bli uppmuntrade att ta sig ut. Kanske kan Egenmäktigt förfarande göra det även om den inte säger mig något? Sen tycker jag att de där filosofiska diskussionerna huvudpersonerna försjunker i känns relativt uppstyltade. Pratar vi verkligen om typ Hegel till frukost. Visst har det hänt att jag och maken kommit in på vetenskapliga teorier i något av våra uppeldade diskussioner över helg-DN, men så jäkla ofta är det inte. Men å andra sidan lever vi i en över tio år gammal rätt jämlik relation som inte bygger på att vara så jäkla fantastisk/sprituell/överlägsen/perfekt heller. Tack och lov…

Jag är fullkomligt beredd på att ni troligen vill rasa på/över (vet inte vilken preposition som är riktig här) mig nu, gå till storms mot min oförmåga att förstå den här boken och allt det där. Ni får det, riktigt gärna faktiskt. Jag är öppen för att det här är en bok för andra och inte för mig. Ni får gärna hjälpa mig att se vad Lena Andersson vill säga, vad har hon sagt till er som jag inte hör? 

Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson. Natur & kultur

Andra om Egenmäktigt förfarande: Kulturbloggen, Enligt O/Litteraturmagazinet

Var det bra så?

Min relation till Lena Andersson är… hrm… komplicerad. Jag tror att hon är alldeles briljant och det är kanske hela mitt problem. Inte en enda gång har jag tagit mig igenom hennes krönikor/texter i lördagsDN och förstått vad hon menat. Inte en enda gång har jag krånglat mig varvet runt utan att känna mig dum som inte begriper. Så jag har gett upp om oss lite nu och särskilt efter att jag inte förstod den där prokapitalismtexten härom veckan där hon nog gick i polemik med Sara Graner som jag samma vecka fann briljant. Och begriplig.

20130322-200845.jpg

Så jag hade gett upp alltså. Men sen kom den till mig. Den där boken som alla älskar så mycket och som troligen är anledningen till att jag betraktar Lena Andersson som fantastisk, för att alla som läst den tycker det. Stockholm läser-boken Var det bra så?. Jag fick än en gång tipset av min man att läsa den och så gjorde jag det. Och hon är fullkomligt strålande den där Lena Andersson!

Var det bra så? handlar först och kanske mest om Lotta, om hennes tankar och upplevelser. Men det riktigt fina med Anderssons bok är att den handlar om de andra också, Lottas vänner, skolkamrater, lärare, föräldrar. Alla får de en egen röst vilket gör att alla blir begripliga, alla deras tolkningar och förståelser av världen blir giltiga. Och det finns så många sätt att tolka ett skeende…

Att skriva en historia på 170 sidor där inte fantastiskt mycket uttalas men där det ändå sägs så oerhört mycket om fördomar, utanförskap, tillhörighet, klass, etnicitet, genus, intersektionalitet och allt som är såväl påtagligt som under ytan i ens egen uppväxt. Briljansen! En av de bästa skildringar av uppväxt, skolgång och samhälle jag läst. Någonsin.

Varför skriver hon inte sina lördagstexter på det sättet? Det kan jag inte heller begripa…

Var det bra så av Lena Andersson. Natur & kultur