Rasismen i Sverige

Jag drabbas väldigt ofta av samhällelig depression men helt galet nog drabbas jag av tilltro till mänskligheten när jag läser Rasismen i Sverige. Den beskriver ett Sverige som jag avskyr, det trångsynta, det kalla och det hårda men det gör det genom goda exempel. Genom att lyfta motståndet. Genom Niklas Orrenius, Alexandra Pascalidou, Lena Sundström och alla andra skribenter jag hoppas på, litar på, tycker sjukt mycket om för att de tar kampen.

Allra mest berörd blir jag nog av delen om Utøya ändå. Den gör ont. Den ger ingen styrka. Den allra värsta läsning jag någonsin ägnat mig åt var av Breiviks vidriga manifest. Ett utdrag till ett seminarium jag skulle hålla på universitetet. Sällan har jag gråtit så mycket över mänsklig dumhet och fanatism. Allt detta hat mot människor… Den läsningen har förändrat mig i grunden. Den del av boken som handlar om detta försöker reda ut händelser och tankar bakom, det är viktigt och intressant men väldigt, väldigt tungt.

Det är ett ibland hemskt land vi bor i, ett land där vi avhumaniserar och ser ner på, tycker att vi har rätt att avhysa och avsky. Det är ett kallt land. Men det är också ett land där motståndet lever, där vi reser oss. Där Kärrtorp inte passerar utan kommentar, där vi tar tillbaka ordet och gör det till en symbol för något annat. Kärrtorpsdemonstrationen jag gick i i Karlstad i vintras är en av de vackraste saker jag gjort. Tillsammans, så många. Att få visa mina barn det, att få ta alla diskussionerna med dem. Det rör på sig. Den här boken är för mig mest av allt ett bevis på just det, att vi rör på oss. Det ger mig hopp om framtiden. Jag behöver det.

RASISMEN I SVERIGE – NYCKELTEXTER 2010-2014, Lawen Mohtadi (red)
Natur & Kultur, 2014

Andra som skrivit om boken: Bernur

Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

Världens lyckligaste folk

Idag (25/11) delas Stora journalistpriset ut och Lena Sundström är nominerad i klassen Årets förnyare. Hon är inte nominerad för denna bok utan för en tv-serie som jag tyvärr inte sett. Vad jag förstår bedriver hon samma typ av journalistik i serien som i boken och jag tycker nog att hon kunde få priset för boken* också, i efterhand…

När jag i oktober fick en förfrågan från Helena på bokhora att tipsa om böcker för ”vi gillar olika”-kampanjen så var Världens lyckligaste folk självklar. Jag skrev såhär då (hela inlägget hittar ni här):

Lena Sundström har skrivit en bok om Danmark som jag hoppas aldrig kommer att handla om Sverige. På  ett inbjudande och faktaspäckat (utan att vara tungläst) sätt berättar hon i ”Världens lyckligaste folk” om hur Danmark inte bara fick ett främlingsfientligt parti i folketinget utan hur de andra partierna snart adopterade deras retorik. Boken är full av samtal och exempel på hur den danska politiken fungerar och hur den inte fungerar. Sundströms bok är förvisso en skildring av ett skeende och som sådan ingen deckare men det är ändå väldigt otäck läsning och det är lätt att se hur det som hände i Danmark också kan hända här. Kanske händer här…

Pinsamt nog har den blivit liggande med några sidor olästa ganska länge men nu har jag äntligen läst klart. Den långsamma läsningen beror verkligen inte på boken eller Lena Sundströms språk utan snarare på alla tankar läsningen väckt och politisk depression från min sida.

Sundström bedriver journalistik när den är som bäst. Hon är medveten om att boken aldrig kan bli objektiv och väljer därför att ha med sig själv och egna funderingar i boken vilket gör den så mycket bättre. Genom Lenas ögon får vi se ett land som befinner sig i en unik verklighet och därför har det politiska läget blivit det det är. Sundström visar på en gång både det unika med Danmark och det som gör att vi och andra länder inte befinner oss så långt bort.

Det är en bok som gör en både nedslagen och glad, det finns främlingsfientlighet men också kämpaglöd i det Danmark Sundström visar oss. Det är inte förbi och det handlar om att vi, de tysta måste tala. Precis som här i Sverige efter höstens val. En tagg placeras dock i mitt hjärta sen jag nu fått veta att Pia Kjaersgaard helst av allt poppar loss till Queen. OMG, förbjud rätten till Freddie Mercury-kärlek för enkelriktade människor genast! Eller bör jag hellre glädjas åt deras förnämliga musiksmak och hoppas på att den förändrar dem?

* Boken belönades 2009 med Guldspaden och Gleerups litterära pris.

~Pocketförlaget, 2010~