Les Murrays Den svarta hunden är en mycket dubbel läsupplevelse. Där finns en stor dos igenkänning, sånt vi har gemensamt – särdrag, ett särskilt föräldraskap, en länge oidentifierad ilska, komplicerade relationer som inte riktigt låter sig talas om, depressionerna, ångesten, mörkret. Sen finns där olikheterna också, sånt jag verkligen inte gillar, som hur han skriver om autism (hans barn har det och han självdiagnosticerar sig med det), hans sätt att framskriva sig själv som ett stort missförstått geni. Jag har verkligen ingen aning om hur hemlandet Australien sett på eller behandlat Les Murray, men kan det verkligen ha varit så oförtjänt kritiskt? Jag orkar inte ta reda på hur det ligger till, i grunden spelar det heller ingen roll, han lider av att inte vara omtyckt eller förstådd, inte förrän han får uppskattning lämnar den svarta hunden hans sida för en stund och det är mycket sorgligt.
Hunden ja, det är samma hund som Winston Churchill benämner sin depression som. Det är en bra metafor tycker jag och jag tycker också genuint mycket om Murrays slutsats om att man inte ska sätta hopp till att tvinga bort den svarta hunden, men det räcker långt med att lära känna den.
DEN SVARTA HUNDEN
Författare: Les Murray
Förlag: Brombergs (2008)
Översättare: Jonas Ellerström (essä och poesi), Stewe Claesson (poesi), Lars-Håkan Svensson (poesi)
Andra som skrivit om boken: Enligt O