Inre monolog från mitt initiala läsande av Magikerna:
Men, vad är det här? Harry Potter för vuxna? Svintrist! Ska de börja spela det där kvastspelet som de alltid gör på Hogwarths också? Jag ger nog upp det här snart… Men vad är det som ligger och skaver någonstans i närheten av hjärnbarken? Var det inte det här som Bokstävlarna hyllade så ofantligt för något år sen? *panisk bokstävlarnagoogling* Jo minsann, och Bokstävlarna kan man lita på (lex Doctor Who mm). Bäst att läsa vidare då. Mutter, mutter
Och jag ska inte säga att det direkt exploderade i fantastiskt efter det, men det blev bättre. Rakt igenom är det en bra bok men jag blev aldrig riktigt indragen. Jag var ganska engagerad när jag läste men sen tappade jag intresset varje gång jag la undan boken (ibland måste ju till och med en hängiven bokmal äta/sova/kissa).
Kanske är jag helt enkelt totalt ointresserad av magi. Kanske gillar jag exempelvis Cirkeln och Eld trots magin och tack vare att jag bryr mig om karaktärerna på direkten. I Magikerna tycker jag rätt illa om allihop vilket nog är meningen och vore helt ok om något drog mig till att ändå lära känna dem bättre och följa dem på alla de här kringelikrokarna som borde vara intressanta. Det är ju inte det att jag inte kan relatera till det här att vara sönderläst och längta bort från verkligheten till den där lästa fantasivärlden. Kanske vill jag helt enkelt inte känna igen mig i Quentin. Kanske är jag totalt ocool (inte oväntat) och ovärdig att kalla mig boknörd (mer som en blixt från klar himmel). Jag misstänkte ju det redan när jag inte begrep mig på Harry Potter. Det är således med sorg jag lägger undan mitt exemplar av Magikerna och struntar i att läsa fortsättningen. Med allra största sannolikhet är jag helt förtappad. Det var synd.
Magikerna Lev Grossman. Pocketförlaget