Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Akut viol av Lina Hagelbäck

Först och främst kan man säga att Akut viol handlar om akut och våldsam kärlek. Sen kan man säga att den handlar om det läsaren tänker sig att den handlar om.

Det jag tycker alldeles särskilt om i Lina Hagelbäcks diktning är orden, de där särskildheterna som jag måste stanna upp och tänka över. Hur känns ”sommarsnö”? Hur är det att ligga på ”balkongen av hårt packad sand”?

Jag älskar hur jag får skapa min egen värld runt det boken beskriver. Det svindlar lite i mig kring tanken på att alla läsare skapar sin egen berättelse av Akut viol. Så är det naturligtvis med alla böcker, men sällan så tydligt som här.

AKUT VIOL
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Violencia

Först trodde jag att Violencia var en bok att läsa långsamt, kort kapitel för kort kapitel. Snart insåg jag att det var en bok att hoppa rakt in i, sluka, begrava sig i. Så då gjorde jag det.

violenciaJag har känt Violencia, levt med Violencia, varit Violencia… Jag identifierar mig såklart mest med Stina, det förstår alla som känner mig det minsta lilla. Stina som i tysthet betraktar, avvaktar, hoppas att hon ska få finnas kvar i Violencias strålande ljus. Och jag har som sagt känt och levt med Violencior, smarta, geniala kvinnor som brinner och brinner upp och tar allt med sig. Mer förvånande är att jag känner igen mig också i den strålande, den svikande, den som brinner. Jag vet inte om jag är glad över det, men kanske lite ändå.

Berättelsen om Violencia är ursinnig och blodfull, omöjlig att värja sig mot… Någonstans mot slutet känner jag att Christine Falkenland skulle ha älskat att uppfinna en gestalt som Violencia, de hade passat ihop. Och det är en komplimang till såväl Christine Falkenland som Violencia. Och till Lina Hagelbäck som ju är den som skapat. Jag älskar den prosalyriska berättarstilen, tätheten i de perfekt avvägda orden. Och så älskar jag att det kommer en fortsättning, Violencia och hennes far, nu i vår.

Violencia
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Brombergs (2013)
Del 1 i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris