Det är möjligt att jag skådat ljuset (eller mörkret, det beror nog lite på hur man ser det). Efter att jag i flera år gått omkring i den trygga förvissningen om att Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin är en bok som bygger på en ondskeförklaring (= hela problematiken förklaras med att Kevin är ond, end of story liksom), något som jag är oresonligt allergisk mot. Ondska som förklaringsmodell fungerar inte för mig och jag upplever att det ständigt när sådana används händer att en rad komplexa förklaringar som skulle kunna leda till något produktivt hamnar i skymundan (att förklara bort Breivik som ond är ju så mycket enklare och bekvämare än att se honom som en människa och tvingas ta tag i det samhälle där han lever med oss, exempelvis).
Denna fördom om Shrivers bok har blandats med min vanliga motsträvighet när det gäller att läsa de där böckerna som alla andra älskar så mycket (jag vet, det är überbarnsligt och jag borde lära mig någon gång men det verkar hopplöst att lära den här gamla hunden läsa populära böcker)… När sedan Lotta Olsson (som jag vanligtvis tycker mycket om att bli boktipsad av) härom helgen skrev om boken i DN och dessutom presenterade långa listor av böcker med ”onda barn” så fick jag snudd på kliande utslag av ilska och fylldes av en ännu större och envisare förvissning om att jag aldrig ska läsa den där boken. Men så skriver Helena (förstås) ett inlägg om filmen och pratar om föräldraambivalens och komplexitet och flera bottnar och hur många andra intressanta saker som helst. Sånt som jag ju visst vill läsa om och diskutera med alla som kommer i närheten. Och så blir jag förstås sugen på att låna hem boken ögonblickligen för att utreda om jag haft fel hela tiden och om det kan vara så himla fantastiskt att Vi måste prata om Kevin istället för att vara en bok som förklarar allt med ondska är raka motsatsen.
Vad säger ni som läst boken, kan jag läsa den utan risk för allergiska reaktioner?