31 bra saker: Mera vego

Alltså såhär. Jag började för flera år sen försöka mig på att laga mer vegetarisk mat, för att jag länge, länge känt mig obekväm i att vara en del av köttindustrin, för att de där funderingarna lett till att jag inte tyckte så väldigt mycket om smaken av kött längre och för att jag kände att jag mår bättre av att begränsa köttintaget. Senaste året har jag styrt in familjen på ett spår där vi ätit 2-3 dagar vegetariskt, resten med så lite kött som möjligt. Sen kom panikvärmesommaren med sitt oemotsägliga klimatskrämskott. Jag var livrädd hela sommaren, värmen satte en sorts ångest i kroppen på mig, men det var inte bara det. Rädslan för att skogen bakom vårt hus skulle börja brinna var förlamande, tanken på att vattnet inte är en ändlös resurs fick mig att sova illa om nätterna. Inga nyheter förvisso, men herregud vad påtagligt det var. Jag var rädd hela tiden, och jag bestämde att det inte var nog. Eftersom jag ägnat våren åt att provlaga massor av fantastiska vegetariska recept kände jag mig redo att ta ett steg till. Nu består min familj också av människor med fri vilja och just nu fixar vi inte att bli helt vegetariska, men vi har kommit väldigt mycket längre. Vi äter kött max en (eller två en dålig vecka) gång i veckan (och jag mer sällan än så). Och vi äter så himla mycket gott. Här följer en liten tipsfest för den som är intresserad (och eftersom jag är relativt ny på det här mottar jag tacksamt tips från er i kommentarerna):

Det var med de här böckerna Mera vego, Ännu mera vego och Megavego av Sara Ask och Lisa Bjärbo det började för mig. Det var här jag för första gången hittade vegetariska recept som passade mig, som blev favoriträtter. Och att en av dessa favoriträtter var en svampcanneloni bevisade för mig att det är jätteroligt att experimentera, jag trodde nämligen att jag tyckte rätt illa om svamp… 

Veckans vego av Sara Begner. I det här bokreafyndet hittade jag de där snabba vardagsmiddagarna och lärdomen att vegetariskt inte alls behöver vara knöligt. Jag älskar fetaostbollarna i den här boken, verkligen älskar. Och jag har mycket som jag inte hunnit laga än. Så mycket som lockar dock.

Tidningen Vego har inneburit en sorts revolution för mig. Jag älskar lekfullheten och smakkombinationerna. Jag lagar mig igenom nästan alla recepten i alla nummer av tidningen och det är lite som julafton när det kommer ett nytt. Här har jag lärt mig ännu mer om hur jag kan utmana det där jag tror att jag inte gillar, som zucchini till exempel, det är ju visst gott i rätt sällskap. Det enda jag inte kan få mig att gilla är nog aubergine och avocado, men experimentens tid är heller inte förbi.

Som avslutning kan jag kanske tillägga att jag troligen aldrig kommer kalla mig vegetarian eller sträva mot att kunna göra det. Jag kommer aldrig sätta upp regler för vad jag får och inte får äta, det måste gå på känsla och lust. Det beror förstås på det där ätstörda som hela tiden ligger i bakgrunden hos mig. Jag får inte göra någon stor grej av det för då skulle jag kollapsa under de där gångerna jag ”misslyckas”, för att inte tala om att jag skulle tänka på maten och ätandet hela tiden och allt för mycket. Men att lägga om riktning och upptäcka en hel värld av vego som jag inte kände till är en av mina allra bästa saker från det här året. Alla bra saker hittar du här.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Alltså. Orden räcker inte till för mig när jag ska beskriva den här boken och vad den är för mig. Och så säger jag inte för att Liv som är huvudperson i Inuti huvudet är jag kul har svårt att få ut sina ord. Så säger jag för att hon typ är jag. I alla fall jag som jag var i hennes ålder. 17 år, gymnasiet, min allra mest traumatiska tid. Jag var tyst, freakig och jättekonstig. Men det var också då jag reste mig upp och började våga förverkliga mig själv. Det var där någonstans det började hända. Så som det också är för Liv.

Jag älskar den här boken och Lisa Bjärbo för att hon har skrivit den och Liv för att hon finns för tystisar som är mitt i det just nu. Böcker som inte behandlar sånt här med vuxenpanik och supertydliga pekpinnar växer inte på träd direkt, varenda liten bokstav är livsviktig.

INUTI HUVUDET ÄR JAG KUL
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna mer om vad jag och min bloggkollegor tycker om boken på Kulturkollo där vi konfererar Inuti huvudet är jag kul idag

Ännu mera vego

annu-mera-vegoJag är inte vegetarian, men jag gillar vegetarisk mat, har jag upptäckt de senaste åren. Det har blivit så att jag äter mindre och mindre kött och mer och mer bönor, grönsaker och sånt. Men det är inte helt lätt att veta hur man använder allt det där spännande men obekant. Vad har man bovete till, vad är gott med svarta bönor – alla dessa frågor. För att navigera använder jag kokböcker, och så letar jag nya favoriträtter förstås. Min favoriträtt i dagsläget är en svampcanneloni från Mera vego, en osannolik sak för något år sen då jag länge levt i villfarelsen att jag inte gillar svamp… Nu finns en ny bok av Sara Ask och Lisa Bjärbo att provlaga.

Som helhet är den här boken lika snygg som den förra, den är inspirerande och en fröjd att bläddra runt i. Den är bra för mig som nybörjare eftersom den förklarar grundläggande saker, möjligen är det väldigt många ingredienser att köpa till vissa recept men vana vegolagare har kanske mycket hemma redan… Jag har svårt att få tag på vissa ingredienser men det säger nog mer om vådan av att bo bortom stan än om boken.

Det här har jag testat:

Indisk kikärtscurry: god, allt med kikärter blir ju gott! Kanske lite tam men det kan ju bero på den som faktiskt kryddar 😉 Upptäckte att jag visst älskar rostad kokos också…

Potatisvåfflor: när barnen (som typ bara äter och älskar våfflor) utropar att “det här är ju godare än vanliga våfflor” då har såväl kokboksförfattare som hemmakock gjort något rätt. Jag kommer aldrig mer göra någon annan sorts våfflor.

Hummussallad: det här var en sån där rätt där jag inte fick tag på allt som skulle vara i utan fick fantisera lite byten själv. Men det blev väldigt, väldigt gott. Och det berodde inte bara på att allt blir gott med kikärter.

Spenatbörek: rätt pilligt att göra men så värt det. Goda knyten (potatis, spenat, feta mm i filodeg), god yoghurtsås och god mandelröra med paprika – mycket gott helt enkelt.

Jag har hur mycket som helst som står på tur att laga ur den här boken och en hel del jag lagar och lagar om ur den förra. Det finns nog hopp om att jag också ska lära mig att kombinera rätt saker på egen hand längre fram. Om jag bara får öva och inspireras lite till först.

ÄNNU MERA VEGO
Författare: Lisa Bjärbo och Sara Ask
Förlag: Ordfront (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Mera vego

Jag har länge närt en önskan att lägga fler vegetariska rätter till min reportoar. Tidigare har jag haft typ pannkakor och en spenatsås som förvisso är sjukt god men blir lite tråkig i längden. Jag är inte vegetarian men jag vill gärna äta vegetariskt ibland, och hitta sätt att få i mig grönsaker vilket jag är lite (läs: mycket) dålig på. 

Jag gick ut dumdristigt hårt med den här boken. Enda sättet att recensera en kokbok är att äta sig igenom den tänkte jag och gjorde en tvåveckorsplanering. Men det går inte att introducera fjorton nya rätter på raken, och definitivt inte de första två veckorna tillbaka på jobb och i skola. Eller när en introducerar en ny blogg och återupptar skrivandet av den gamla. Så jag har inte lagat mig igenom Mera vego. Men jag har läst igenom alla recept, skrivit listor för framtiden, och så har jag ätit min nya favoriträtt. Så sjukt gott!

Vi har testat:
Blomkålssoppa med äppelpannkakor – gott, barnen åt mest pannkakor men det var inga sura miner över soppan heller trots att jag avslöjade innehållet.

Mangowraps – sonen vägrade och fick wraps med köttbullar och vindruvor istället, så bedriver vi verksamhet här.. Jag och maken gillade men minuspoäng utdelades för överdos av mango vilket förstås är kockens fel. Konstaterade att allt med kikärter är gott!

Canneloni med svamp – underbart gott! Lite meckigt att göra när en kommer på halv sju på kvällen vad det är som ska svängas ihop men så värt det – superdupergott!

Bolognese – vardagsgott med en massa linser jag aldrig ens hört talas om tidigare men storgillade. Ett av barnen tyckte till och med att det var “lite gott”, det är lika med toppbetyg i den här familjen.

Jag är väldigt glad i den här boken, allt om vi testa har varit väldigt gott, den är snygg, lättbegriplig och inspirerande. Jag har fått hantera lite råvaror som jag aldrig varit i närheten av tidigare, och så har jag fått lära mig vad canneloni egentligen är. Allt som allt har mitt möte med Mera veggo varit en lyckad affär. Vi kommer träffas ofta framöver.

MERA VEGO – MAT FÖR HELA FAMILJEN, Sara Ask & Lisa Bjärbo
Ordfront förlag, 2014

Andra som skrivit om boken: *Ingen? Hojta till om du vet någon som skrivit!*

 

Allt jag säger är sant

Vilken resa läsningen av den här boken visade sig bjuda på…

Först tänkte jag att det kan ju passa med en lättläst ungdomsbok nu när jag är lite lässeg och den där Lisa Bjärbo har jag inte läst något av, förutom hennes fenomenala blogg förstås. Och så är hon ju så himla hyllad för Det är så logiskt alla fattar utom du som jag inte kommit mig för att läsa. Och så fanns den tillgänglig som e-bok precis när jag behövde en ny sån. Och så… ja ni fattar… Så jag laddar hem och börjar läsa och så blir jag initialt helt chockartat besviken. Språket stoppar mig i läsningen, det känns liksom tillkämpat och fel. Och Alicia är så himla jobbig och störig och jag vill inte alls vara kompis med henne (obs! sluta inte läsa här med tron att det här ska bli en sågning, häng med ett stycke till så kommer tonläget vara ett annat, jag lovar).

Besvikelsen är gnagande eftersom bokens tema verkligen talar till mig. Jag är en sån som hoppade av gymnasiet i tvåan, aldrig tog studenten och fortfarande (tom med doktorsexamen i bagaget) kan drabbas av småångest över det, men mest av allt är jag så oerhört stolt över mig själv att jag vågade besluta den där gången. Och det var faktiskt en fråga om liv eller död. För Alicia är det kanske inte riktigt så livsnödvändigt men jag sympatiserar med hennes mod och lust till något annat. Sen delar vi också erfarenheten att bo hos en mormor när hela helvetet brakar lös. För mig berodde det inte på att jag blev ovän med mina föräldrar men hos mormor bodde jag och helvetet brakade lös. Och av den anledningen vill jag verkligen falla för Alicia, jag vill att hon ska vara jag. Men det är hon ju inte och när jag kommer förbi min första förvåning över det och ger Alicia en chans att vara sig själv så lär jag mig att gilla henne. Väldigt, väldigt mycket.

Och nu när jag har lagt igen boken och ska sluta umgås med Alicia så saknar jag henne, jag vill ju följa med henne och veta hur det går. Jag vill klappa henne lite på håret emellanåt så hon inte tappar bort sig och känner sig ensam. Jag kapitulerade med andra ord rejält snabbt och mycket och Allt jag säger är sant blev till slut en bok som jag både tycker väldigt, väldigt mycket om och som betyder något för mig.

Avslutningsvis: Heja alla som skriver sådana böcker till ungdomar på riktigt! Jag önskar att ni gjort det också (vilket ni säkert gjorde utan att jag visste vart jag skulle leta efter er) för 20 år sen, jag hade mått så himla mycket bättre av att lära känna en Alicia i min djupaste förvirring. Heja er, och heja all världens Alicior!

~Rabén & Sjögren, 2012~