Fortfarande Alice

Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla* säger.

Alice Howland är lingvistikprofessor vid Harvard, hon har en framgångsrik man, tre någorlunda lyckade barn och en karriär på toppen. Hon reser, föreläser och är högt ansedd inom sitt forskningsområde när allt rämnar. 50 år gammal får hon diagnosen tidig alzheimer och efter den dagen förändras naturligtvis allt. Alice tvingas in i en vardag där saker förändras snabbt, där sammanhang och människor försvinner från henne och där hon tvingas möta sin egen dödlighet och den förestående förtviningen. Hennes barn och make tvingas förbereda sig på att se Alice försvinna och dö.

Jag är en person som väldigt mycket och väldigt länge levt inuti mitt eget huvud så att säga. Jag är i min forskning och mina studier  beroende av att mina tankar kopplar och att jag har förmågan att uttrycka det jag tänker och tolkar. Jag kan helt och fullt koppla an till Alice paniska rädsla att förlora sig själv och sin förmåga till analytiskt tänkande. Tänk att inte kunna läsa, formulera rätta ord eller känna igen. Att inte kunna lita på sig själv…

Fortfarande Alice fick mig att gråta över Alice kamp för värdighet och rätt att säga sin mening trots att det blir svårare och svårare. Den fick mig att gråta inför hur hon tappar känslan för att en av döttrarna är hennes barn och inför hur de anhöriga hanterar Alice förfall. Men gråtandet är jag färdig med nu. Det jag bär med mig och som kommer finnas kvar länge är den starka känslan av tacksamhet över min förmåga att fungera. Tänk allt man kan, allt man vill, alla känslor som finns tillgängliga! Dessutom bär jag, vilket jag hoppas försvinner snabbare, en liten rädsla. Tänk om liksom. Kanske inte så specifikt ”tänk om jag skulle få alzheimer” utan ett mer allmänt ”tänk om”. Vad som helst kan ju hända närsomhelst, det gäller att ta vara på och allt det där. Så jag tänker och formulerar mig hej vilt just nu och kramar barnen extra hårt och länge så fort de ger mig chansen (vilket inte är allt för ofta eftersom de har fullt upp med att leka dinosauriefamilj alla dygnets vakna timmar). Krambehovet behåller jag gärna men rädslan kan gärna få blekna bort snart.

* Enligt o, Helena och Bokbabbel har blivit gripna av Fortfarande Alice före mig.

~ Månpocket, 2011 / Recensionsexemplar ~