Anledningen till att jag läst Lisa Jewells Fågelburen är att så många så länge sagt mig att jag borde göra det. Anledningen till att jag läst den just nu är naturligtvis bokmässan.
Om handlingen kan sägas att det är en rätt magisk berättelse om en familj som fallit sönder, där alla och ingen valt fel mer än en gång.
Om min reaktion kan man säga – ren ångest. Så himla jobbigt ändå! Som vanligt var jag oförberedd på vad den skulle väcka i mig och reaktionen var rätt våldsam. Visst är det väl fantastiskt att man kan få känna så av böcker? Men inte bara fantastiskt förstås, jag är lätt traumatiserad fortfarande en vecka efter att jag läste ut. Det finns ett avslöjande där mot slutet, om en liten händelse som växer sig oöverstigligt stor och svår för att den blir slutgiltig. Det är så hemskt att ta in. Det där mörkret som alla och en själv kan säga att det var inte ditt eller mitt fel, men eftersom det inte kan ogöras blir det ändå för evigt. Hon skriver det ohyggligt bra Lisa Jewell. Jag läser det möjligen inte lika bra just nu… Det här är väldigt långt ifrån den sortens fluff jag föreskrev mig själv i det här inlägget, men jag kunde inte låta bli.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
FÅGELBUREN
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Christina Stalby, originaltitel: The house we grew up in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går[/su_note]
Lisa Jewell besöker bokmässan under lördagen då hon bland annat samtalar med Mhairi McFarlane och minglar med bokbloggare i Kulturkollos regi.
