Djur av Lise Tremblay

Jag har alltid trivts mycket bra i Lise Tremblays vildvuxna gränslandslandskap. Hennes Kanada känns som hemma på litteraturens magiska vis. Jag har alltid tyckt mycket om hur hon skriver, men ändå är Djur som ett slag i magen. Allt jag tidigare läst av henne leder oss fram hit. Kanske för att den är särdeles bra, kanske för att den talar med mig på ett särskilt sätt just nu. Troligen beror det på båda dessa saker.

Djur berättar om människor som älskar djur eller kanske främst en människa som lärt sig älska sen han började älska en hund. Benoît har flytt hela sitt liv, från dottern och frun och livet som det kändes. Instängt kravfyllt. Så bröt han upp, flyttade till sin jaktstuga och nu bor han där med hunden Dan. Det är när Dan blir sjuk och alldeles tydligt snart ska dö som Benoît börjar reflektera över sitt liv, hur kärlekslöst det varit och hur Dan öppnade upp något i honom. Det finns andra intressanta trådar i den här berättelsen också, som den om jakten och landsbygden. Där känner jag också igen mycket, men det är i relation till djuren jag verkligen bottnar.

När min bästa vän, katten Buffy dog 1 mars blev jag varse hur sorg kan deformera ens liv. När Benoît reflekterar över den ångest varje morgons uppvaknande åsamkar honom gråter jag rakt ut, på det okontrollerade sättet. Det är så hemskt, alla gånger jag tvingats inse att hon är borta, men det är också trösterikt att någon har tagit sig igenom för att kunna skriva om det. För om det är jag övertygad, det här är inte påhitt, Lise Tremblay vet. Och hon respekterar såna som mig, hon gör oss inte till mindre människor för att vi älskar djur lättare än vi vågar älska människor (vi kan det också, men våra djurvänner har hjälpt oss våga). Jag vilar lite i den respekten eftersom den inte alltid är självklar.

Det jag tycker är så särskilt fint i Djur är hur tydligt allt hänger ihop, hur enkelt allt är att förstå. Benoît anklagar aldrig sig själv för att han älskar Dan, han villkorar aldrig på sin rätt att sörja såväl innan som efteråt. Inte heller någon annan anklagar eller förminskar, i den värld han hittat är djurens självklarhet självklar. Det är fint.

2020 var svårt, 2021 har varit ännu värre och ärligt talat så har tiden sen typ 2015 varit riktigt, riktigt tung med många och svåra förluster, utmattning och sån skit. Det är inte konstigt att jag är lite trött och lite trasig. Och det är inte konstigt att jag älskar Djur så oerhört mycket. Jag behövde den nu, och det tror jag att alla gör hela tiden. Djur är en fantastisk bok i all sin enkelhet. Unna dig den.

DJUR
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2021)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: L’Habitude des bêtes

Saguenay av Lise Tremblay

Det är nog framförallt det stillsamma jag tycker så mycket om i Lise Tremblays böcker. Glesbygdens stillhet som gjort och gör saker med människor. Jag känner väl ett släktskap med hennes karaktärer eftersom vi delar erfarenheter, miljö och stillheter.

Saguenay är en flod. Och det är berättelsen om två bröder. Inte så mycket händer eftersom det redan hänt. Livet är vardagligt, lite slentriantråkigt. Jag älskar att få kika in en stund.

Jag vill inte ens försöka gå mer på djupet än så, med vare sig den här boken eller Lise Tremblays författarskap. Jag känner en djup kärlek och tacksamhet inför det bara, det räcker så.

SAGUENAY
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus förlag (2019)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: La pêche blanche.
Köp den t.ex. här eller här.

Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay

Och sorgen sänkte sig över mig och omslöt mig som en tröstande famn.

Så känns det att ha läst den här boken. Särskilt speciellt blev det eftersom jag läste den samtidigt som jag förlorade någon viktig och älskad. Och tillfälligheten ville att jag skulle publicera den här recensionen just idag, när vi begraver mormor.

Att läsa Lise Tremblay är en lycka. Hennes Hägern handlade om glesbygden och dess människor och kändes som en perfekt tonträff. Huset på Saint Pauls väg handlar om att förlora sina gamla och att samtidigt hålla fast vid sitt själv och hantera allt vad besvikelse, minnen och arvssynd heter. Det är återigen en perfekt tonträff. Det gör ont.

Någonstans tänkte jag ett tag att den här recensionen skulle få handla lite om mig. Om hur jag kommit att inse att när de som varit en stor del av ens barndom och uppväxt försvinner förlorar man inte bara älskade, man förlorar en del av sig själv och den där barndomen. För att man är den enda som minns (eller som i mitt fall där minnen ätits upp av utmattningen, finns ingen kvar som minns). Jag tänkte skriva något om upplevelsen av att flera av mina gamla försvinner undan och snart inte finns mer, redan nu inte finns mer som sig själva, som de var. Jag har tänkt så mycket över livet, dess flyktighet, hur vi hela tiden skriver om det och att det är bra men också lite sorgligt. Men jag har landat i att jag inte vill fördjupa mig mer just nu. Tankarna är för otänkta, döden för nära och sorgen behöver sörjas inuti innan den kan formuleras. Det blir fel, tomt, det kommer alltid fattas något om jag inte ger det den där tiden.

Men Huset på Saint Pauls väg ger mig mycket att känna igen, mycket att reagera och sörja över, mycket att finna styrka i. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det här är Lise Tremblays berättelse om att förlora sina föräldrar (och hur hon egentligen förlorat sin mor hela livet, varje dag), där har jag inga beröringspunkter, och ändå blir det så relevant och viktigt att läsa. Det är stort när diametralt skildra upplevelser kan mötas och speglas och ge styrka.

HUSET PÅ SAINT PAULS VÄG
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Ramus (2017)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Chemin Saint-Paul
Köp den t.ex. här eller här.

Hägern

hagernVissa böcker är så på ytan oansenliga att jag förstår ögonblickligen att innehållet måste vara magnifikt. Hägern är en sån bok. Liten till formatet, strax över 100 sidor tjock, vit med en ensam fågel på omslaget. Kan det bli annat än remarkabelt innanför de pärmarna? Nej, det kan det inte.

I fem kapitel, som känns som noveller, lär vi känna människor i en avfolkad by nära Quebec. Byn är namnlös, de flesta av människorna är namnlösa. Männen är tysta, kvinnorna reser sin väg, någon dör och allt är väldigt lugnt och stilla. Det är bara genom berättelserna vi anar att det kokar under ytan.

Det är så stillsamt vackert, det går att ana naturens skönhet i orden. Men det går också att ana släktskapet mellan den avfolkade byn och nära nog övergivna byar i min närhet, där jag bott och som jag flytt. Det är varsamt berättat, våldsamt och vindlande vackert och fult. En riktigt bra bok att läsa långsamt och tänka på länge.

HÄGERN
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2015)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: La Héronnnière
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser