Liv Strömquist

Efter min totala pladaskkärlek i Liv Strömqvists Ja till Liv läser jag oförtrutet vidare i hennes produktion. Såhär tycker jag om mina två senaste läsningar:

100% fett: Livs debut från 2005. Jag känner när jag läser detta album att hon inte riktigt hittat formen än, att jag inte kan hänge mig åt samma älsk som tidigare men att det fortfarande (eller snarare redan…) är stundtals riktigt roligt och rätt argt. Det finns trots allt några riktiga klassiker här – som bilden av pappan som ligger i ett hörn ”och är närvarande” (snarare än att vara delaktig i barnens liv, eftersom han som manlig förälder inte behöver göra mer för att vara ”bra”) till exempel. Den kommer jag bära med mig länge, med ett igenkännande men uppgivet fniss.

Prins Charles känsla: Om den heterosexuella kärleken, heteronormer, sexismens historiska grunder och patriarkatet. Skulle kunna bli hur tråkigt som helst. Blir istället hur roligt och smart som helst. Det är på gränsen till att jag väljer bort heterokärleken och ägnar mig helt åt min förälskelse till Liv istället. Om inte min man vore genusvetare kanske, och om inte Liv förklarat att jag sitter lika hårt i heteronormativt och kvinnorolls-klister i alla fall. Suck! Men inte bara suck! utan också rulla upp ärmarna nu så tar vi tag i det här för barnens skull! Skratt och kraft i en synnerligt fin förpackning.

Så man kan väl säga att min Liv Strömquist-kärlek är orubbad. Mer ska läsas, skratt ska skrattas och upprörda tankar tänkas. Återkommer om detta snarast.

~Galago 2005 & 2010~

Jag är kär! Förvisso har jag länge tyckt mycket om henne i Tankesmedjan i P3 och förvisso har jag förstått att hon är begåvad inom seriekonsten. Men nu har jag läst Ja till Liv och nu är jag alltså kär.

Som jag förklarat tidigare så är jag inte särskilt bevandrad i serievärlden, har inte läst så mycket, har väl inte fattat grejen. Och så kommer Mats Jonsson och Liv Strömquist och vänder upp och ner på allt inom bara några dagar. Underbart!

Ja till Liv är en samling serier som tidigare publicerats i olika tidningar osv. Det är politiskt, det är klass- och genusmedvetet (och argt), det är vasst, smart och framförallt väldigt, väldigt roligt. Törhända (å vad jag har längtat efter att få använda det ordet!) tycker jag att det är extra roligt för att jag delar Liv Strömquists världsbild, för att jag tycker att alliansregeringen och dess inte sällan människofientliga politik är smått absurd, för att jag tycker att klass är en viktig aspekt i samhällsanalysen liksom genus (och för att jag tror att man kan utgå från dem båda, samtidigt), för att jag delar feministisk ståndpunkt med henne – kanske är det därför jag blir så förälskad och skrattar så högt och så handfast tänker tvinga alla i hela världen att läsa och älska Liv Strömquist precis som jag. Eller ja, det går väl kanske inte ihop med det där med världsbilden kanske men jag ska i alla fall föreslå att alla i hela världen läser den, ok? Det är väl troligt att det är just av dessa anledningar just jag skrattar så högt och gott och ibland skadeglatt åt Ja till Liv men främst är det nog ändå för att det är så genomtänkt och välformulerat.

Så mina favoriter bland härligheten då… ”Månadens manshora” är ju för det allra mesta väldigt rolig och träffande. Och så ”de jobbiga typerna”, med föräldrarna som förfäras över andra föräldrar som förstör genom att låta pojkar leka med dockor, för att inte tala om ”professorspappin” som man ju träffat en del… Och så utgrävningar av utdöda moderater och förklaringen, utifrån ett öde ö -scenario, till varför de som livsform var omöjliga. Och så den klockrena bevisföringen som visar att att alla barn är kristdemokrater. Och så det där med manliga och kvinnliga fångar och hur mycket de får ligga. Och så…