Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

När man sätter sig ner med en ny bok av Liv Strömquist så vet man vad man har framför sig – analyser av vardagliga och nutida fenomen tolkade genom alla tiders filosofer. Så också i Den rödaste rosen slår ut. Det här gången handlar det om kärleken och där filtreras Leonardo di Caprios förmåga att inleda och avsluta relationer med unga modeller och en Beyonce-låt om någon sorts empowerment genom teorier från Kirkegaard, Fromm och andra tänkare.

Det där komplicerade med att hitta kärlek, behålla den och att falla ur den, tappa tron behandlas i den här boken och det är ständigt intressant att se förgivettagna fenomen ur nya perspektiv. Det känns som gymnastik för hjärnan och det kan sannerligen behövas lite emellanåt.

DEN RÖDASTE ROSEN SLÅR UT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Kunskapens frukt

kunskapens-fruktJapp, jag gillar det här också. Förstås. I Kunskapens frukt resonerar Liv Strömquist kring det kvinnliga könsorganet, orgasm och mens. Och hon gör det på det där oefterhärmliga och Strömquistska sättet som jag gillar så mycket.

Liv Strömquist är alltid skarp, visst är hon ibland på gränsen till för elak men jag gillar det också, ond som jag är… Jag tror att Liv Strömquists böcker funkar så bra på mig för att jag delar hennes politiska åsikt, håller med henne och dessutom uppskattar det akademiska (och kritiken av det akademiska). Jag har läst stora delar av Kunskapens frukt tidigare, i tidskriften Galago, vilket inte gör det till någon ögonöppnare eller aha-upplevelse, men utforskandet av kön, sexualitet och kvinnlighet tål alltid att läsas, om och om igen.

 

KUNSKAPENS FRUKT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2014)
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo, Feministbiblioteket

Serieenkäten

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Mer Liv

Efter min totala pladaskkärlek i Liv Strömqvists Ja till Liv läser jag oförtrutet vidare i hennes produktion. Såhär tycker jag om mina två senaste läsningar:

100% fett: Livs debut från 2005. Jag känner när jag läser detta album att hon inte riktigt hittat formen än, att jag inte kan hänge mig åt samma älsk som tidigare men att det fortfarande (eller snarare redan…) är stundtals riktigt roligt och rätt argt. Det finns trots allt några riktiga klassiker här – som bilden av pappan som ligger i ett hörn ”och är närvarande” (snarare än att vara delaktig i barnens liv, eftersom han som manlig förälder inte behöver göra mer för att vara ”bra”) till exempel. Den kommer jag bära med mig länge, med ett igenkännande men uppgivet fniss.

Prins Charles känsla: Om den heterosexuella kärleken, heteronormer, sexismens historiska grunder och patriarkatet. Skulle kunna bli hur tråkigt som helst. Blir istället hur roligt och smart som helst. Det är på gränsen till att jag väljer bort heterokärleken och ägnar mig helt åt min förälskelse till Liv istället. Om inte min man vore genusvetare kanske, och om inte Liv förklarat att jag sitter lika hårt i heteronormativt och kvinnorolls-klister i alla fall. Suck! Men inte bara suck! utan också rulla upp ärmarna nu så tar vi tag i det här för barnens skull! Skratt och kraft i en synnerligt fin förpackning.

Så man kan väl säga att min Liv Strömquist-kärlek är orubbad. Mer ska läsas, skratt ska skrattas och upprörda tankar tänkas. Återkommer om detta snarast.

~Galago 2005 & 2010~

 

Ja till Liv Strömquist!

Jag är kär! Förvisso har jag länge tyckt mycket om henne i Tankesmedjan i P3 och förvisso har jag förstått att hon är begåvad inom seriekonsten. Men nu har jag läst Ja till Liv och nu är jag alltså kär.

Som jag förklarat tidigare så är jag inte särskilt bevandrad i serievärlden, har inte läst så mycket, har väl inte fattat grejen. Och så kommer Mats Jonsson och Liv Strömquist och vänder upp och ner på allt inom bara några dagar. Underbart!

Ja till Liv är en samling serier som tidigare publicerats i olika tidningar osv. Det är politiskt, det är klass- och genusmedvetet (och argt), det är vasst, smart och framförallt väldigt, väldigt roligt. Törhända (å vad jag har längtat efter att få använda det ordet!) tycker jag att det är extra roligt för att jag delar Liv Strömquists världsbild, för att jag tycker att alliansregeringen och dess inte sällan människofientliga politik är smått absurd, för att jag tycker att klass är en viktig aspekt i samhällsanalysen liksom genus (och för att jag tror att man kan utgå från dem båda, samtidigt), för att jag delar feministisk ståndpunkt med henne – kanske är det därför jag blir så förälskad och skrattar så högt och så handfast tänker tvinga alla i hela världen att läsa och älska Liv Strömquist precis som jag. Eller ja, det går väl kanske inte ihop med det där med världsbilden kanske men jag ska i alla fall föreslå att alla i hela världen läser den, ok? Det är väl troligt att det är just av dessa anledningar just jag skrattar så högt och gott och ibland skadeglatt åt Ja till Liv men främst är det nog ändå för att det är så genomtänkt och välformulerat.

Så mina favoriter bland härligheten då… ”Månadens manshora” är ju för det allra mesta väldigt rolig och träffande. Och så ”de jobbiga typerna”, med föräldrarna som förfäras över andra föräldrar som förstör genom att låta pojkar leka med dockor, för att inte tala om ”professorspappin” som man ju träffat en del… Och så utgrävningar av utdöda moderater och förklaringen, utifrån ett öde ö -scenario, till varför de som livsform var omöjliga. Och så den klockrena bevisföringen som visar att att alla barn är kristdemokrater. Och så det där med manliga och kvinnliga fångar och hur mycket de får ligga. Och så…

~Galago 2011 / Recensionsexemplar~