Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Ett byliv av Louise Glück

Jag har läst tre diktsamlingar av Louise Glück och nu med den fjärde är jag beredd att från hjärtat tacka svenska akademien för att de tilldelade henne Nobelpriset och gav mig en aning om att jag borde läsa henne. Jag fattade inte alls grejen med Vild iris, tyckte mycket om Averno och rätt mycket om Meadowland (läs mer här om dem). Ett byliv talar till mig på ett djupare plan. Den är perfektion just för mig.

Ett byliv är skriven mer i en prosalyrisk form än de dikter jag tidigare läst. Det står klart för mig att hon är den sortens författare som ständigt återuppfinner sig själv.

Ett byliv är betraktelser över det enkla livet, det svåra som är livet, vardagen, att glimra i det grå, att uthärda. Att hitta lugnet, att söka dramatiken. Att plocka frukt och se träden dö och sedan lövas igen. Livets gång. Åldrandet. Det kroppsliga, och själens.

Jag har inte så mycket att säga om språket eller tematiken. Det stora händer i mötet som äger rum inuti mig och det ligger i sakens natur att det inte kan beskrivas. Ett byliv är en riktigt stor läsupplevelse. Jag tackar för den.

ETT BYLIV
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2021)
Översättare: Jonas Brun

Läs för allt i världen också Bernurs text om Ett byliv, den är initierad, intressant och väldigt fin. Du hittar den här.

Ett möte med Louise Glück i tre akter

Jag analyserar inte längre dikter och verk utifrån så mycket annat än mig själv. Jag gjorde det och fick nog när jag läste litteraturvetenskap. Nu är jag rätt ointresserad av vad författaren vill och har fullt fokus på vad jag känner, vad jag tycker att författaren och poesin säger till just mig (jag har gått över till någon sorts egoistisk poesiläsning helt enkelt). Därför har jag inte läst efterorden i de här böckerna och jag har inte heller läst särskilt mycket om vad belästa människor tycker om Louise Glück. För mig betyder rytm och hur det känns i mig allt.

Jag har läst tre böcker av förra årets nobelpristagare och som ni ska se var vi inte riktigt vänner till en början. I läsordning:

Vild iris
Jag vet inte riktigt om vad Vild iris handlar, men huvudproblemet är att den inte alls känns i mig. Mycket natur är det och det brukar jag gilla, men ingenting… Jag misstänker att vi möttes vid fel tidpunkt, men tänker för en stund att det kanske är så att Louise Glück inte är för mig. Tack och lov klev poesivänner (och instagram-vänner) in och styrde mig vidare, mot myterna.

Averno
Här händer det. Averno tar spjärn i myten om Persefone (flickan som hämtas (eller rövas bort beroende på vilken version man läser) av Hades). Averno blir därifrån och runt myten en berättelse om hur flickor blir kvinnor, hur man får och ser sin själ, hur tiden och årstiderna rör sig och vi med dem. Hur svårt och komplext allt är och hur lite man vet om sig och om allt som är självet. Jag vet inte om det är hur hon använder sig av myten för att förstå verkligheten eller om det är något helt annat, men här talar hon till mig öga mot öga. Här berörs jag. Här vill (och får) jag vila.

Meadowlands
I Meadowlands är det mot myterna om Odysseus, Penelope och (kanske främst) Telemachos Louise Glück tar spjärn. Hon behandlar den långa skilsmässan mellan man och hustru och väver in den slutgiltiga skilsmässan i ett sorts prosaiskt nu. Jag tycker fortsatt om de här sammanvävningarna och att Glücks diktsamlingar hänger ihop och berättar en historia. Och så är hon lite underfundigt humoristisk också, det är fint.

Sammantaget så måste jag säga att jag trots den svajiga starten uppskattar Louise Glück mycket, kanske framförallt för den egna formen hon funnit. Och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar myter och tolkningar av dem. Att läsa Averno och Meadowland var för mig som att vara inbegripen i ett lågmält samtal med poeten och det tyckte jag mycket om, det är inte så lätt att få till den känslan. Det kan till och med vara det jag söker när jag läser poesi. Jag kommer definitivt leta mig vidare in i Louise Glücks poesivärld och jag ser fram emot många utmanande och vilsamma samtal framöver.

VILD IRIS / AVERNO / MEADOWLANDS
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2020)
Översättare: Jonas Brun / Jonas Brun / Stewe Claesson