M. W. Craven

Efter den förra boken om Washington Poe, The curator (Regissören på svenska), så hade jag nog bestämt mig för att inte läsa vidare. Den slutade verkligen vedervärdigt, på ett sätt som inte kan förlåtas eller förklaras. Så läste jag ändå Råttjakten och det där jag ogillade så mycket i Regissören, det Poe gör, berörs inte med ett ord. Märkligt men bra för mig eftersom jag då kan försöka förtränga det (där har jag också hjälp av min gamla utmattning och nuvarande trötthet för det är inte mycket jag lyckas komma ihåg längre).

Råttjakten är lika otrolig i sin handling som de tidigare böckerna i serien. Det känns inte som att det går ihop och ändå känns det precis som det ska. Det är spännande från första sidan till sista och man bara bläddrar. Möjligen är det min enda riktiga kritik (icke trovärdig handling är jag beredd att köpa så länge det funkar i boken), att det är utmattande när spänningsnivån är lika hög hela tiden. Cliffhangers i varje kapitel, korta kapitel, märkliga kapitelbrytningar för att få till cliffhangers när handlingen egentligen fortsätter som vanligt på nästa sida. Det är aningen för intensivt helt enkelt och jag skulle behöva semester efter utläsningen.

Nåja, den här gången kallas Washington Poe och Tilly Bradshaw in från högsta nivå (MI5 och FBI) för att lösa ett mord som förstås visar sig vara något annat och mer än vad det först verkar vara. Det nystas, saker avslöjas. Upptäckter visar sig inte vara det de verkade, nya avslöjanden osv. Som det brukar vara i de här böckerna. Spännande och ibland lite roande med samtalet mellan kollegorna.

Jag gillar fortfarande Tilly mest och jag börjar få lite svårt för hur folk behandlar henne och hur hon beskrivs. Så jäkla avvikande är hon inte. Jag tycker inte om att Poe ska bli hennes räddare och riddare som kliver in i alla situationer och förklarar henne. Det enda rätta borde vara att skicka hela poliskåren på någon sorts kurs där de kan få lära sig grundläggande socialt hyfs och hur man beter sig och visar respekt mot andra människor. Det är sannerligen inte Tilly som är problemet här.

Om boken

Titel: Råttjakten
Författare: M. W. Craven
Förlag: Modernista (2022)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: Dead grounds
Fjärde boken i serien om Washington Poe, tidigare delar: Brännaren, Black summer och The curator.

Jag har svårt att veta vad jag tycker om The curator. Bra underhållning är det sannerligen, i alla fall nästan fram till slutet då det blir alldeles för mycket av allt. Det tycker jag verkligen inte om, ur någon aspekt (det är inte trovärdigt, karaktärerna är inte sanna mot sig själva, det är inte bra helt enkelt). Jag har problem med annat också. Hela gåtan är för komplicerad, vissa delar listar jag ut snabbare än det är meningen tror jag och vissa delar finns det inte en chans på jorden att lista ut eftersom det inte är logiskt eller riktigt hänger ihop. The curator känns som lite för många berättelser som vill bli berättade på för kort tid.

Det börjar ”lovande” med kroppsdelar som hittas utspridda på olika platser vid juletid och sen följer jakten på en mördaren. Efter en stunds normalt polisarbete kommer så uppgiften att det kan röra sig om en mytisk person kallad The curator som tar på sig uppdrag och får dem gjorda.

Det är mer än historien som besvärar mig här, också sättet den berättas på känns mer grovhuggen än de tidigare böckerna (eller så har jag hittills låtit mig förblindas av bra berättelser). Det är många kapitel som avslutas ungefär ”och då berättade han allt och det förändrade deras syn på saken för alltid”. Det känns inte heller helt bra att karaktärerna döljer så mycket för läsaren hela tiden.

The curator är inte lika bra som sina föregångare, men det är fortfarande bra underhållning (förutom slutet då). Och jag gillar förstås att hänga med Poe och Tilly lite till.

THE CURATOR
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2020)
Tredje delen i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Tidigare delar: Brännaren och Black summer.

Den första boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw (det är väl främst Poe som är huvudperson, men han vore ingenting utan Bradshaw) var väldigt äcklig, vidrig och hemsk. Den här är inte mindre så, och ändå älskar jag det fortfarande innerligt.

Här kommer det förflutna ikapp Poe när en ung kvinna som borde vara död och vars mördare Poe satt bakom lås och bom kliver in på ett bibliotek. Sen försvinner hon och Poe finner sig i en riktig knipa.

Här får vi psykopater, hemliga rum, hämnd som bakas i åratal och till slut den vidrigaste planen för att gömma en kropp jag någonsin läst om. Det är spännande från sida ett och jag inser hur ovanligt det är med deckare där man inte har en aning om hur det ska sluta, det går rätt länge innan man ens får veta vilket brottet är. Black summer är fina grejer och jag ska nog senast i sommar kasta mig över nästa del i serien.

BLACK SUMMER
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2019) Boken kommer på svenska på Modernista vilken dag som helst.
Andra boken om Washington Poe, första delen: Brännaren

Det är något med sommaren som lockar fram mina mordiska instinkter eller det där möjligen allmänmänskliga seriemördarintresset som lurar i mig. Ibland umgås jag då med Sharon Bolton, ibland Val McDermid men nu har jag fått en ny makaber bästis.

M. W. Cravens Brännaren är riktigt bra i det att här finns inga goda människor, allt är skitigt och mörkt och ont, men de man räknar med ska vara genomruttna kanske inte är det. Här lurar monster bakom titlar och pengar och här begravs hemligheter djup, djupt.

I centrum för berättelsen står avstängde kommissarien Washington Poe vars namn hittas inristat på det senaste offret för seriemördaren som jagas. Han som bränner sina offer levande i stencirklar i Lake district. Poe kopplas in i fallet och ställs snart inför alla möjliga former av hemsökelser.

Jag tycker om Poe och jag älskar (älskar!) Tilly Bradshaw. De utgör ett underbart utredningspar som jag vill följa till slutet. Jag tycker också om den komplexa berättelsen som rullas upp. Jag anar tidigt vem som är mördaren, men jag vet inte varför förrän det avslöjas i boken så det är helt ok. Jag älskar den sympati jag känner för Brännaren och den avsky hans offer fyller mig med. Jag gillar att föras över till den mörka sidan och möta mig själv där.

Jag kommer definitivt läsa fler böcker om Poe och Bradshaw, frågan är om jag orkar vänta på att de översätts.

BRÄNNAREN
Författare: M.W. Craven
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: The puppet show
Första delen i en serie
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.