Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Just nu i mars 2021

Första lördagen i månaden och dags för en Just nu-rapport (enligt gammal god Kulturkollotradion). Nu är det ju så att en stor sorg svept in i mitt liv då min trogna följeslagare och kattvän Buffy lämnade oss i början av veckan. Det är tungt, vilket du kan läsa om på mitt instagram, här och nu tar jag en paus från att formulera sorgen och befinner mig i den istället. Den som vill förstå litegrann om hur mycket hon faktiskt var med mig kan läsa det här Kulturkolloinlägget från 2017, då får ni också njuta av hennes uppenbarelse i bild och attityd. Om du själv befinner dig i relation med en katt eller sörjer en kan jag tipsa om det här inlägget, en recension av Lilian Backman Mandarinstunder, som gav mig lite lugn häromdagen när min sorg var ”en bubblande och lavaspyende vulkan”. Det kommer att göra mindre ont. Det blir bättre. Jag vet ju det, jag har gjort det förr, men jag behövde påminnelsen.

Just nu alltså, såhär hankar jag mig fram.

Just nu…
… läser jag: inte mycket. Jag hade svårt med läsningen redan innan Buffy dog. Jag har varit sliten och ångestladdad hela långa januari och februari, jag har läst en del bra men rätt utmanande böcker och jag har sökt efter fluff som kan engagera mig. Just nu läser jag lite smått i Lucy Dillons senaste. Den är bra, men det är märkligt att läsa utan sällskap. Jag har bestämt mig för att läsa om några gamla favoriter också för att ta mig ut på banan igen.
… ser jag på: Masterchef Australia och New girl. Jag började på New girl för flera år sen och tyckte mycket om den, men tappade av någon anledning bort den. Nu har jag tagit upp den igen och det är verkligen den perfekta världen att fly in i.
… lyssnar jag på: Fågelkvitter. Jag har halkat ur ljudbokslyssnandet lite, men när jag hänger mig åt det så lyssnar jag på The song of Achilles av Madeline Miller (som också skrev Kirke).
… längtar jag efter: vila, frid och vår. Förra året klarade jag inte av att njuta av våren ordentligt på grund av pandemioron, i år har jag bestämt mig för att njuta allt som njutas kan.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Alla dessa myter

bland faller jag in i ett läsmönster och den här sommaren har ett sådant mönster definitivt varit myter, grekiska myter. Jag har läst Pat Barkers Silence of the girls, Theodor Kallifatides Slaget om Troja och Madeline Millers Kirke. Jag rekommenderar särskilt den förra och den senare av dessa och vill man få till en riktigt fin trio kan man klämma till med Colm Toibin House of names också.

Jag tror att jag är färdig med mytböckerna för nu, om ni inte har något omistligt tips förstås…

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.