Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Sommaren utan regn

Att värmen gör något med oss människor är väl de flesta av oss överens om. Den där värmen som inte släpper taget och som inte erbjuder någon lättnad i form av nattliga regn eller vindar, inte minsta bris. När badvattnet inte svalkar och duschen eller den fuktiga källaren kanske är enda räddningen från de tankar som väcks, kroppen som kämpar för att inte ge upp… Så kan det faktiskt kännas ibland och just den känslan skildras riktigt exakt, nästan obehagligt exakt, i Maggie O´Farrells Sommaren utan regn.

Jag har bara gott att säga om den här romanen – den är lättläst, persongalleriet är rikt och ingen är särskilt lättvindig att vare sig förstå eller tycka särskilt mycket om, till en början vill säga. Det är en bok helt orädd för att smutsa ner karaktärer med brister och felval och allmän elakhet. Det är en skildring av en familj som är som en familj och det gillar jag. Nu efteråt kan jag inte välja vem jag tycker mest synd om eller vem jag gillar bäst, de är en enhet så trasig och stark att jag för allt i världen inte vill krypa in och tillhöra den men jag vill gärna sitta i soffan bredvid och se dem bråka och kramas och läka.

Vad mer? Inte mycket, Sommaren utan regn är en bra bok, en perfekt sommarbok, en lättläst, avslappnad ledighetsbok som inte är rädd för att i alla fall snegla ner i djupet. Och det djupet är både det som finns i en familj och det som finns i oss alla, det där lite skrämmande, mörka som vi alla bär på och som hålls någorlunda stängt av den här civilisationen som omger oss, men som en långvarig värmebölja med vidhängande vattenransonering till slut kommer att lyfta på locket till. Det djupet. Och det tål att betraktas.

Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell. Etta förlag