Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Sommaren utan regn

Att värmen gör något med oss människor är väl de flesta av oss överens om. Den där värmen som inte släpper taget och som inte erbjuder någon lättnad i form av nattliga regn eller vindar, inte minsta bris. När badvattnet inte svalkar och duschen eller den fuktiga källaren kanske är enda räddningen från de tankar som väcks, kroppen som kämpar för att inte ge upp… Så kan det faktiskt kännas ibland och just den känslan skildras riktigt exakt, nästan obehagligt exakt, i Maggie O´Farrells Sommaren utan regn.

Jag har bara gott att säga om den här romanen – den är lättläst, persongalleriet är rikt och ingen är särskilt lättvindig att vare sig förstå eller tycka särskilt mycket om, till en början vill säga. Det är en bok helt orädd för att smutsa ner karaktärer med brister och felval och allmän elakhet. Det är en skildring av en familj som är som en familj och det gillar jag. Nu efteråt kan jag inte välja vem jag tycker mest synd om eller vem jag gillar bäst, de är en enhet så trasig och stark att jag för allt i världen inte vill krypa in och tillhöra den men jag vill gärna sitta i soffan bredvid och se dem bråka och kramas och läka.

Vad mer? Inte mycket, Sommaren utan regn är en bra bok, en perfekt sommarbok, en lättläst, avslappnad ledighetsbok som inte är rädd för att i alla fall snegla ner i djupet. Och det djupet är både det som finns i en familj och det som finns i oss alla, det där lite skrämmande, mörka som vi alla bär på och som hålls någorlunda stängt av den här civilisationen som omger oss, men som en långvarig värmebölja med vidhängande vattenransonering till slut kommer att lyfta på locket till. Det djupet. Och det tål att betraktas.

Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell. Etta förlag