Lament

Här var det rätt bra älvaction hörrni! Inte War for the oaks-bra eller Tithe-bra men nära nog. Mycket långt bort från Melissa Marr-dåligt (elakt men i efterhand minns jag Marrs bok som betydligt sämre än vad recensionen antyder) i alla fall 😉

Älvor är ju knepiga som vi som försökt bekanta oss med dem genom litteraturen vet. Och därför är det alltid lika chockartat trevligt när en dyker på guldkornen. Vad det är som gör de bra böckerna om fefolk bra är svårt att säga men det jag gillar med Lament är Dee. Och det lediga språket, de är slängda i käften men till precis rätt gräns. Det finns en lätthet i mörkret som passar väldigt bra med temat, älvor är ju per definition lättsamma, svävande och livsfarliga på en och samma gång. Mörker och ljus. Änglar med huggtänder. 

Egentligen är väl Lament mycket av en blåkopia på Tithe om jag tänker efter och minns rätt men det finns något i Lament som jag gillar ändå, eller så är det precis nog länge sen jag läste Tithe. Det är bland annat det där med musiken som jag gillar och som borde vara ett självklart inslag i all älvlitteratur. Det finns en uppföljare till Lament också och den ska handla om James så den läser jag nog också. James är den där typiska sidekicken men på ett väldigt sympatiskt sätt. Jag vill att det ska gå riktigt bra för honom i livet men med tanke på att han är påväg till någon mystisk magiskola med Dee känns ju det högst osannolikt som framtidsscenario…

Lament av Maggie Stiefvater. Scholastic

För evigt

Ibland är det svårare än vanligt att få ändan ur vagnen. Den här boken har väntat på recension sen i början av april, och då är den inte ens dålig… Jag blir faktiskt tvärtom riktigt glad av det här. Första delen om Grace, Sam och varulvarna –Frost -gillade jag jättemycket, del två Feber kändes som en trist upprepning av samma tema som fick mig att vilja ge upp serien helt och hållet. Men så blev jag ändå tvungen att se hur det skulle gå och allt det där som brukar driva folk (mig) att läsa ut en serie och det är jag som sagt riktigt glad för. För det är bra igen. Inte lika varm och engagerande som Frost men mycket, mycket bättre än tvåan. Förvisso stör jag mig fortfarande på alla dessa berättarröster men samtidigt är det de som ger berättelsen sin intensitet och också bidrar till djupet som ibland finns där. Lite har jag också tröttnat på Grace och Sam och då är det också bra att det finns andra att bry sig om.

Så för alla er som gillade Frost men som tappade intresset i och med Feber, ge För evigt en chans och inkassera läsglädje som belöning för envishet.

-B. Wahlströms, 2012 / recensionsexemplar-

Frost

En bok om varulvspojke som blir förälskad i människoflicka – kan det vara något det? Svaret är definitivt ja – om det är så fint, innerligt och prestigelöst skrivet som i Maggie Stiefvaters bok Frost. Boken är , naturligtvis, första delen i en trilogi och den andra delen, Linger, kommer i sommar och har hamnat högt upp på min vill läsa-lista.

Sam har varit varulv sedan sjuårsåldern och Maggie blev i samma ålder offer för varulvsflockens hunger men klarade, tack vare Sam, livet. Deras möte etsade sig fast hos dem båda. Grace lever upp om vintrarna då hon vet att “hennes” varg finns i närheten och Sam, som i och för sig lever mest på sommaren när han är människa, dras ohjälpligt till hennes närhet. Hon letar, han observerar… Men så en dag möts de, båda som människor och kan inte slitas från varandra igen.

Hela historien är väldigt snyggt och känsligt ihopvävd och karaktärerna är väl frammejslade och flerdimensionella. Man vet som läsare inte riktigt vad de ska ta sig till men de är hela tiden logiska. Jag gillar hur Maggie Stiefvater på ett så otvunget sätt skildrar Sam och Graces möte. Där finns en sexuell stämning mellan dem men det blir aldrig undertryckt och vuxenövervakat som i exempelvis Twilight-serien. Och tack och lov slipper vi tal om tonårsvigslar och märkliga graviditeter som drar ner den serien rätt rejält. Frost är otroligt fin – luftig och öppen för egna intryck och tolkningar. Jag är helt enkelt väldigt förtjust.

Vecka 19: läsrapport

Förra fredagen fick jag Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan i brevlådan och sen satt den liksom klistrad vid mig fram tills måndagen – jag kunde inte sluta läsa. Jag har ju redan berättat att jag tycker väldigt mycket om boken och det är inte den enda läsning som gett mig lyckokänslor den här veckan. Jag läste också ut Båten och det var ännu en favorit. Ett hett tips till alla som har svårt för noveller.

I slutet av veckan har jag läst rent av underbara Frost av Maggie Stiefvater. En ungdomsbok om varulvar vilket kanske inte låter så fantastiskt. Men det är det. Jag längtar redan efter fortsättningen – som jag förstår det ska det bli flera delar i serien.

I övrigt har jag gått in i Sookie Stackhouse-dimman. Först ut är Månpockets nyöversättning Död tills mörkret faller som kommer följas av några delar till (kanske alla?) innan jag ger mig på den alldeles färska Dead in the Family. Sookie-dimman kommer att ligga fortsatt tät ett tag till men troligen och förhoppningsvis kommer också andra böcker att nästla sig in i läshögen.