Människofientligheten

Jag tycker en av de värsta sakerna med den här valrörelsen är att jag går runt och är så väldigt arg hela tiden. Det är samtal jag hör mellan helt vanliga människor, tv-reklam för partier som äcklar mig, reklambroschyrer för vilka riva sönder i tusen bitar och kasta-behandlingen inte är nog. Det är all rasism, nazism och främlingsfientlighet som tvingar sig in och besudlar min vardag. Hela spektrat från vardagsrasismen till värsta vidrigheterna. Och jag blir så trött av att bli så arg och ledsen hela tiden. I mitt land ska vi inte hålla på så!

Jag skrev lite om det på Kulturkollo häromdagen och jag orkar faktiskt inte skriva mer om den här sanslösa omedmänskligheten just nu. Jag tystnar en stund istället, kniper åt kring de värsta utbrotten och slår tillbaka med två recensioner av riktigt viktiga böcker dagarna fram till valet. Och så får ni lite lästips, om intolerans, tolerans och annat på något sätt relaterat. Ett gäng riktigt bra och viktiga böcker helt enkelt.

Hur man botar en fanatiker, Amos Oz

Jag är inte rabiat, jag äter pizza, Niklas Orrenius

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg

Världens lyckligaste folk, Lena Sundström

Lasermannen, Gellert Tamas

Älskade fascism, Henrik Arnstad

Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwall

De hatade, Magnus Linton

Little Bee, Chris Cleeve

Vi kom över havet, Julie Otsuka

Ingenstans i min fars hus, Assia Djebar

I eftermiddag recenserar jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och imorgon antologin Rasismen i Sverige. Sen går jag och röstar. Med hopp om en framtid.

 

De hatade

Det har är en recension jag skrivit och skrivit om i över en månad nu. För att den är svår att få till, för att den är viktig och för att det hänt så mycket kring boken att jag blivit ganska yr. Min ursprungsrecension såg ut såhär:

Egentligen ska man ju inte gråta över samhället och sakernas tillstånd. Man ska bita ihop, rulla upp ärmarna och ta tag i saker och ting. Men ibland orkar man inte. När jag läser vissa saker i tidningarna och när jag läser Magnus Lintons De hatade så händer det att jag gråter. Och att jag tänker att det inte finns något hopp för oss. Att den här högrifieringen och jag först-mentaliteten är för evigt och att vi aldrig ska hitta fram till någon solidaritet, ingen kärlek och ingen värme. Allt ska bara bli kallare och kallare tills vi alla fryser fast i marken.

Men sen tänker jag att det ju faktiskt finns människor som skriver sådana här böcker, att det finns människor som läser dem och gråter en skvätt. Och det är de människorna som måste andas på isen för att den ska smälta. Nu gäller det bara att ta reda på exakt hur man gör.

Så skrev jag dagen efter att ha läst ut De hatade och där någonstans tänkte jag nog att inlägget skulle landa här på bloggen. Men så hände något lite märkligt som fick mig att bromsa. Det var förstås den där texten som Maria Sveland skrev i DN, där hon berättade om den politiska depression som drabbat henne i och med läsningen av De hatade och den främlingsfientlighet och antifeminsim den berättar om. Jag ska inte säga att jag håller med i allt Sveland skriver men jag sympatiserar med långt mycket mer i hennes text än i de flesta som publicerades som svar. Jag känner igen stora delar av det samhälle Sveland beskriver, inte minst sedan mig närstående genusforskare hängts ut på diverse  antifeministiska/jämställdistiska bloggar på senare tid. Samtalsklimatet på dessa ställen och många andra platser i samhället skrämmer mig faktiskt på riktigt. Men, hur som helst, jag avvaktade i alla fall med denna recension eftersom jag gärna ville se vartåt diskussionen barkade. Och tyvärr måste jag säga att det barkade rakt ner i totaltröttman när jag tillslut inte orkade läsa mer i ämnet. Och alltså så vet jag inte vad jag tycker om vad allt och alla tycker om Svelands inlägg. Det jag vet är dock att det uppstod någon konstig känsla av att de som kritiserade Sveland också kritiserade Linton, utifrån Svelands tolkning av boken. Rena snurren med andra ord. Sammanfattningsvis vill jag säga att De hatade är en bok som gärna leder till politisk depression men den blir i bästa fall inte långvarig, förhoppningsvis kan boken också få oss att tröttna på deppigheten och resa oss upp och slå näven i något bord och ropa ”nog!”. Jag känner att jag ska släppa den här debatten nu i alla fall och göra just det. Ta tag i sakernas tillstånd. På något sätt…

Och förresten – Älskar projektet – snabbskrivna, välskrivna nutidsreportage!

~Atlas, 2012 / Recensionsexemplar~