Djävulens märke

Jag har läst väldigt många ungdomsböcker på senaste tiden. Väldigt många bra ungdomsböcker. Magnus Nordins Djävulens märke är en sådan jag länge längtat efter att läsa eftersom jag hört så många positiva kommentarer om hans böcker. Och så lite övernaturligt tema på det vilket borde garantera kärlekskänslor från min sida. Men någon kärlek blir det inte. Det är förvisso en helt ok bok – inte dålig, inte särskilt jättebra men helt ok. Och det gör mig förstås en aning besviken…

Klass 9c är en problemklass vars lärare fått ett sammanbrott på grund av en djup personlig sorg. Deras nya vikarie visar sig vara en mycket speciell kvinna som likt ingen annan inspirerar klassen till stordåd. Ganska snart står det dock klart för bland andra berättarjaget Ella att allt inte står rätt till.

Berättelsen är snyggt berättad och ganska snart får man känslan av att vad som helst kan hända vem som helst. Skräckinslagen funkar och även om jag inte blev vettskrämd så var det ändå aningens obehagligt ibland…

Jag gillar hur Nordin väver in berättelser om historiska häxprocesser i nutidshistorien vilket problematiserar det här med ont och gott på en lagom nivå. Historisk empiri, även om den skrivs om för skönlitterär användning gillas ju för det mesta av fiktiva historikern. Problemet är bara att det inte riktigt lyfter ändå. Visst är det stundtals spännande, mot slutet vänder jag sida rätt snabbt och jag vill ju veta hur det går men nu någon dag senare går jag inte direkt och tänker på boken eller karaktärerna. Så sammanfattningsvis så är Djävulens märke en helt ok ungdomsroman men den når inte riktigt fram till mig.

~Månpocket, 2010~