En minnesdag och en vinnare

Det är väldigt fint, tårögdfint, att Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam idag annonserades som vinnare av Bokbloggarnas litteraturpris. Att just idag, 70 år efter befrielsen av Auschwitz, på den dag då vi minns Förintelsens offer, de som mördades och de som överlevde, lyfta fram en bok som så skrämmande beskrivit helvetet som var förintelseindustrin. Att den sen också tar oss vidare in i en annan verklighet som vi också måste hantera gör det ännu bättre.

Så här skrev jag bland annat om Jag heter inte Miriam i höstas: 

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism för den delen, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Läs hela recensionen här.

3. Till den som vill minnas

Jag_heter_inte_Miriam.JPG

En av årets allra största och hemskaste och viktigaste läsupplevelser. Om att vara sann mot sig själv och om att gömma de mest förfärliga sorger i sitt hjärta och stå alldeles ensam mitt bland alla andra. Så här inledde jag min recension av boken:

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Jag heter inte Miriam

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism heller, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Jag tänker mycket på Göran Rosenbergs bok när jag tänker på Miriam. Ankomsten till Sverige, att aldrig riktigt få rota sig. Att Miriam hela sitt resterande liv förnekar sitt arv för att hon vet att hon inte skulle vara välkommen. Och att jag förstår henne och tror att hon har rätt. 

Det är svårt med de här viktiga böckerna, hur får jag alla att läsa dem? De som behöver läsa, hur når jag dem? Just idag känner jag en stark behov av att om kanske tio år resa med mina barn till Auschwitz och se det med egna ögon. Det är ingen resa jag vill göra, men eftersom en av mina största rädslor för barnen är att de ska bli intoleranta och något annat än medmänskliga, så måste jag nog. Och det är någon sorts skyldighet. Vi är skyldig dem att minnas. De som verkligen dog och överlevde, och de som egentligen aldrig funnits men lever ändå. Som Didi.

Tusen tack till Ela som lånade ut boken (och skickade över halva Sverige) när kön på biblioteket var för lång!