Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Stone mattress: nine wicked tales av Margaret Atwood

Som alla de författare som jag verkligen älskar är Margaret Atwood en författare med många ansikten. Hon är djupt engagerad i miljöfrågor vilket vi kan läsa i bland annat Maddaddam-trilogin. Hon är politisk och feministisk vilket exempelvis Tjänarinnans berättelse och Alias Grace visar. Och så är hon väldigt rolig, på det där torra, härliga sättet. Vilket hon verkligen visar i dessa nio grymma berättelser. Hon har haft så himla roligt här!

De första tre novellerna i samlingen hänger ihop väldigt nära, de är egentligen samma berättelse driven av olika berättare och ur olika perspektiv. Jag fångas rejält och det känns snabbt som att befinna sig bland vänner. Den frystorkade brudgummen (som gav namn åt den svenska utgåvan av samlingen) är härligt makaber, lite vardagsskräckig. Sen får vi återse huvudpersonerna i Rövarbruden i I dream of Xenia with the bright red teeth. Romanen var ingen favorit, men den har hängt kvar och jag tänker på den oftare än jag trodde att jag skulle göra och det känns ändå lite fint att återbesöka dem. Stone Mattress ger en liten vägledning till det perfekta mordet (…) och sen återstår det jag tror är mina favoritnoveller – härligt absurda spökförfattarberättelsen The dead hand loves you och långsamt sorgliga äldreboendedramat Torching the dusties.

Det är nio väldigt fina noveller, jag gillar dem alla och jag är väldigt glad att jag valde att läsa Margaret Atwood igen. Nästa gång blir det nog en roman, men jag vet inte vilken riktigt än.

STONE MATTRESS: NINE WICKED TALES
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

30 bra saker: Maddaddam-trilogin

Nyår.JPG

Jag inledde läsåret 2015 med Margaret Atwood och Oryx & Crake. Och vilken inledning det var. Första boken är fenomenal i sitt karaktärsbygge och den där hemska världen som är så olik vår och ändå är densamma. Syndaflodens år som jag läste i februari och Maddaddam som blev aprils huvudnummer var inte riktigt lika bra men ändå bildar de tillsammans något som är så nära en perfekt trilogi en kan komma.

Margaret Atwood är en författare som aldrig gjort mig riktigt besviken, trots att jag nu läst ganska mycket av henne – Alias Grace, Rövarbruden (det närmaste en besvikelse jag kommit med henne, men ändå väldigt fascinerande), Kattöga, Penelopiaden, Tjänarinnans berättelse och nämnda Maddaddam-trilogi. Jag kommer definitivt läsa mer under 2016, frågan är bara vad jag ska välja…

Maddaddam

maddaddamMaddaddam-trilogin är avslutad och egentligen är det omöjligt att säga något om den här boken utan att säga något, kanske allt för mycket, om de andra delarna i serien. Men jag ska försöka.

Här får vi Zebs berättelse, crakerianerna utvecklas och blir något annat, något bortom Crakes vision. Och så blir det religiösa temat tydligare för mig. Hur det hela också är en skapelsemyt, genom förstörelsen som så ofta är fallet. Ragnarök framkallat och beskåda resterna.

En sak jag tänker mycket på är om Margaret Atwood brukar vara såhär rolig. Redan i Oryx och Crake briljerar hon med de blåa penisarnas dans (en oförglömlig bild som aldrig kommer förblekna). Men också i Maddaddam blir det roligt. Det är i samspelet med crakerianerna som komedin uppstår, i krocken mellan de som tar allt för givet och de som saknar stora delar av vokabulären och inte tar något för givet.

Jag tycker att Maddaddam är en riktigt bra bok och en mycket värdig avslutning på trilogin. Som helhet utgör den en av Atwoods allra mest briljanta verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av idag.

MADDADDAM
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Birgitta Gahrton
Den avslutande delen i Maddaddam-trilogin. Del ett: Oryx och Crake, del två: Syndaflodens år.
Köp den t.ex. här eller här.

Läs Oryx & Crake med oss!

Samlasning_Atwood

Facebookgruppen Kulturkollo läser har blivit en synnerligen livfull grupp där vi tycker och tänker kring böcker vi läst tillsammans. I maj är det dags för mig att hålla i vårens sista samläsning och det blir Margaret Atwoods Oryx & Crake som ska avhandlas. Jag läste boken i januari, fortsatte med Syndaflodens år tämligen omgående och tänker mig att jag ska läsa avslutande Maddaddam så snart den kommer ut på svenska i maj. Jag kan säga så mycket som att jag har ett helt papper fullt av frågeställningar kring första boken som jag hoppas få diskutera med er. Hoppas ni vill vara med!

24 maj inleds diskussionerna, det du behöver göra innan dess är att läsa boken och anmäla dig till gruppen. Sen kör vi!

Syndaflodens år

syndaflodens-arJag fullkomligt älskade Oryx & Crake och att få kliva in i och begravas i Jimmy Snömans värld. I Syndaflodens år får jag möta Jimmy igen, och Crake och några av de andra viktiga. Men jag får se dem ur nya synvinklar. I seriens andra bok får jag några fler ledtrådar till hur allt hänger ihop.

Och om det är något som stör mig så är det just det, att allt hänger ihop så väl. Att just de här människorna möts, överlever och möts igen. Samtidigt är det naturligtvis logiskt, men eftersom livet sällan är logiskt så gnager det lite, lite.

I övrigt tycker jag att Syndaflodens år är en bra bok i sig själv och som en del av Maddaddam-trilogin är den riktigt bra, jag tror att det här blir helt fantastiskt till slut. I maj är det dags för den avslutande delen på svenska. Jag längtar!

SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2010)
Översättare: Birgitta Gahrton, originaltitel: The year of the flood
Del 2 i serien om Maddaddam. Del 1 Oryx & Crake
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

 

Oryx & Crake

oryx-och-crakeMargaret Atwood, som jag älskar henne! Oryx och Crake är förstås en utomordentligt fantastisk bok, som Alias Grace, som Kattöga, som Tjänarinnans berättelse och samtidigt som ingenting annat jag läst.

Crake är Jimmys vän, han som är lite för smart för sitt eget (och världens) bästa. Oryx är hon som Jimmy tänker på. Jimmy är Snöman, den som blev kvar. Den sista av alla… Jag vet att det låter förvirrande men läs så faller allt på plats. Läs!

Grundtemat i romanen är manipulationerna, människan som manipulerar med naturen för att hon kan, manipulation av gener, av relationer och av minnen. Det är en väldigt sorglig historia och samtidigt långt mycket mer skrämmande än en skräckroman. Det är en dystopi i sin renaste form, ett samhälle som faller sönder för att mänskligheten långsamt accepterat att det händer. Och det skrämmande är förstås det som händer, men också slutet, att allt inte tilläts ta slut i slutet.

I maj kommer tredje delen i trilogin ut på svenska och jag tänker definitivt läsa del två, Syndaflodens år, innan dess.

ORYX OCH CRAKE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Birgitta Gahrton
Del 1 i Maddaddam-serien
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris