Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

Bara bra böcker! Tjänarinnans berättelse

Jag tror att jag kan säga med säkerhet att ingen bok har skrämt och inspirerat mig som Tjänarinnans berättelse, och då läste jag den redan 2011 (eller redan, och redan den kom ju ut 1985, men i relation till verkligheten så var det redan och länge sen). Så mycket har hänt sen dess, och det har inte rört sig i rätt riktning.

2011 skrev jag såhär om Tjänarinnans berättelse:
Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste “småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Såhär skrev jag om uppföljaren, Gileads döttrar 2019:
Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.


Inlägget bygger på två inlägg som publicerats här på bloggen, ett från 2011 och ett från 2019.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Alias Grace

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra. Såhär skrev jag om den när det begav sig:

Margaret Atwood har länge varit en författare som jag velat stifta närmare bekantskap med och Alias Grace kändes som en bra ingång av många anledningar. Först och främst är det en historisk roman som utspelar sig under 1800-talets andra halva och det är ju något jag sen länge hyser en särskild kärlek till. Huvudkaraktären är dessutom en kvinna som anklagas för ett fasansfullt brott och tvingas leva större delen av sitt liv i fängelse vilket knyter an till mitt särskilda privata och yrkesmässiga historieintresseområde.

Som vanligt har jag svårt att formulera mig kring en (i min mening) fulländad bok. Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är. Och jag älskar det verkligen! Särskilt förtjust är jag i alla lösa trådar som inte binds ihop på slutet. Gåtan får aldrig sin lösning eftersom gåtor i verkliga livet sällan får det. Det är en verklighetsuppfattning som jag tycker väldigt mycket om.

Sen finns det en tv-serie också och den är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. Det är också en ögonöppnare käftsmäll som ställer frågan hur långt vi kommit och om vi kanske på vissa områden börjar röra oss åt fel håll igen…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.


Den här texten bygger på två inlägg ett från 2011 om boken och ett från 2017 om tv-serien.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, ”Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, ”övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Stone mattress: nine wicked tales av Margaret Atwood

Som alla de författare som jag verkligen älskar är Margaret Atwood en författare med många ansikten. Hon är djupt engagerad i miljöfrågor vilket vi kan läsa i bland annat Maddaddam-trilogin. Hon är politisk och feministisk vilket exempelvis Tjänarinnans berättelse och Alias Grace visar. Och så är hon väldigt rolig, på det där torra, härliga sättet. Vilket hon verkligen visar i dessa nio grymma berättelser. Hon har haft så himla roligt här!

De första tre novellerna i samlingen hänger ihop väldigt nära, de är egentligen samma berättelse driven av olika berättare och ur olika perspektiv. Jag fångas rejält och det känns snabbt som att befinna sig bland vänner. Den frystorkade brudgummen (som gav namn åt den svenska utgåvan av samlingen) är härligt makaber, lite vardagsskräckig. Sen får vi återse huvudpersonerna i Rövarbruden i I dream of Xenia with the bright red teeth. Romanen var ingen favorit, men den har hängt kvar och jag tänker på den oftare än jag trodde att jag skulle göra och det känns ändå lite fint att återbesöka dem. Stone Mattress ger en liten vägledning till det perfekta mordet (…) och sen återstår det jag tror är mina favoritnoveller – härligt absurda spökförfattarberättelsen The dead hand loves you och långsamt sorgliga äldreboendedramat Torching the dusties.

Det är nio väldigt fina noveller, jag gillar dem alla och jag är väldigt glad att jag valde att läsa Margaret Atwood igen. Nästa gång blir det nog en roman, men jag vet inte vilken riktigt än.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
STONE MATTRESS: NINE WICKED TALES
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo[/su_note]

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.