Kattöga

Vad säger man om en bok som är perfekt? Förutom att den är perfekt…

I Alias Grace som jag läste före jul skulpterar Atwood fram en mycket intressant och rätt skrämmande misstänkt mörderska som huvudkaraktär. I Kattöga handlar det om barn som blir vuxna. Och de är också djupt skrämmande och intressanta.

Elaine återvänder till barndomens Toronto för en retrospektiv utställning av sin konst. Det är inte med någon bra känsla hon återvänder och läsaren får snart veta varför när vi följer med i Elaines minnen från barndomen och framåt. Främst minns hon ”vännerna”, med stenhårda Cordelia i spetsen, och deras grymma utestängande. Deras lekar och nycker drabbar Elaine hårt och hon finner sig länge i sin roll innan hon slutligen lyckas bryta sig fri.

Det finns så mycket jag älskar med den här boken. Att den är en sorts skildring av kvinnorörelsen, feminismens utveckling eller resa under andra halvan av 1900-talet samtidigt som den diskuterar densamma. Bilderna av konstnärslivet som får mig att längta tillbaka till den tid då jag ägnade kvällarna åt att måla tavlor. Igenkänningen i hur grym barns vänskap kan vara, allt det där som händer under ytan som alla ser men vänder sig bort ifrån. Elaines relation till brodern Stephen – hur de inte kan veta vad som ska hända dem när åren går, hur de sitter tillsammans i bilbaksätet på 40-talet och hur de på något magiskt sätt fortfarande befinner sig där 40 år senare. Men mest av allt tycker jag om hur Atwood långsamt skriver fram att det här är Elaines minnen. De här sakerna hände men för andra kanske de hände annorlunda. Elaine själv kommer till insikt, varsamt och långsamt, om att Cordelia exempelvis inte nödvändigtvis var den hon trodde. Hon gjorde men drivkraften var kanske en annan än den uppenbara. Atwood låter oss ana och få glimtar av men hon berättar aldrig hela historien. Sånt älskar jag.

Alias Grace var sist med att få högsta betyg i min inofficiella betygsskala 2010, Kattöga får första fullpoängaren i år. Margaret Atwood måste med andra ord numera betraktas som en av mina absoluta favoritförfattare. Nästa Atwood-bok på läslistan är troligen Oryx & Crake och det kommer inte dröja länge…

Så sammanfattningsvis. Kattöga är underbar, fantastisk och oförglömlig! Alla måste läsa! Genast och bums! Marsch pannkaka till närmaste bibliotek!

Jag hjärta Margaret

Idag är den där kärleksdagen som vi inte firar så särskilt mycket här hemma. Visst har jag pussat en del på mina barn men det gör jag (nästan) varje morgon. Och maken och jag får väl ropa några kärleksbetygelser under den där kvarten när han kommer hem från jobbet och jag springer omkring som en yr höna för att få med allt som jag ska ha med till mitt kvällsjobb. Kärleken sprids alltså normalmycket idag och kanske till och med lite mindre eftersom vi knappt hinner ses. Jag är rätt övertygad om att vi tar igen det någon annan dag istället 🙂 Men lite extra litterär kärlek kan jag ju passa på att ösa ur mig här. Just nu är jag oerhört och virvlande kär i underbara, underbara Margaret Atwood. Herregud vilken författare hon är. I december läste jag Alias Grace och blev huvudlöst förälskad i språket, drivet, de skarpa och inte sällan obehagliga karaktärerna. Nu läser jag Kattöga och kan inte låta bli att falla i trans över hur oerhört skicklig hon är Margaret, utan att bryta illusionen. I vissa fall kan ju författare vara så duktiga på språket att historien kommer i skmundan men så är det aldrig med Atwood, det är liksom bara perfekt… Sen ska jag ju inte förtiga det faktum att jag ibland måste lägga undan boken och må lite dåligt. Det är så starkt obehagligt i vissa lägen att jag mår illa men jag längtar samtidigt tillbaka varje sekund jag har boken ihopslagen. Det är läslyx, och djup läsnördskärlek!

Alias Grace

Läsåret 2010 avslutades för mig med en av de bästa böcker jag läst. Det är inte alltid en bok griper tag så oerhört och tvingar in en i såväl sorg och glädje som rädsla. Full pepp för läsåret 2011 efter det alltså.

Margaret Atwood har länge varit en författare som jag velat stifta närmare bekantskap med och Alias Grace kändes som en bra ingång av många anledningar. Först och främst är det en historisk roman som utspelar sig under 1800-talets andra halva och det är ju något jag sen länge hyser en särskild kärlek till. Huvudkaraktären är dessutom en kvinna som anklagas för ett fasansfullt brott och tvingas leva större delen av sitt liv i fängelse vilket knyter an till mitt särskilda privata och yrkesmässiga historieintresseområde.

Som vanligt har jag svårt att formulera mig kring en (i min mening) fulländad bok. Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är. Och jag älskar det verkligen! Särskilt förtjust är jag i alla lösa trådar som inte binds ihop på slutet. Gåtan får aldrig sin lösning eftersom gåtor i verkliga livet sällan får det. Det är en verklighetsuppfattning som jag tycker väldigt mycket om. Bokhyllan är redan välbefolkad av Atwoodböcker så enda problemet är vilken jag ska läsa härnäst. Mest sugen är jag nog på Kattöga tror jag…

I brist på smarta superlativer avslutar jag denna recension med ytligt prat om omslag (ovanligt…). Boken på bilden är inte den bok som står i min bokhylla men det är inte omöjligt att den kommer att återfinnas där inom en snar framtid. Just nu äger jag en fläckig, knycklig och sliten pocketutgåva med så många stavfel att man kan bli aggressiv för mindre. Eftersom jag vet att jag kommer vilja läsa om Alias Grace så känns det mycket motiverat att investera i en snygg utgåva på originalspråk. Visst?