Elva viktiga från instagram

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Sommarläsning vi minns: Sagan om Isfolket

Ah, nostalgin! Känner ni historiens vingslag? Jag menar nu inte den historiska tiden i Sagan om Isfolkets inledning utan min historia. Tänk er en tonåring (14?) som i flera år hört sin mamma, mormor, farfar – alla – prata om den där Sagan om Isfolket som gick som serie i någon veckotidning och sen kom ut i pocket och som var så himla, himla bra. Tänk er den tonåringen när mamman bestämt att bokserien, i inbunden form ska köpas in till hushållet som allmänbildningsmaterial, en bok varannan månad. Tänk dig den tonåringen som sen ger vika när det finns kanske tre böcker i huset och fastnar direkt. Tonåringen var förstås jag och jag tror på allvar att mitt möte med Sagan om Isfolket var min väg in i litteraturnördsvärlden, det var först där och då som jag blev riktigt uppslukad och egentligen aldrig hittade ut igen.

Böckerna då, är de bra? Varierat skulle jag säga. Det är orättvist att som vissa säga att det är ren skit. Några av dem håller faktiskt riktigt bra som enkla, effektivt och snyggt ihopskrivna berättelser. Det är ingen stor litteratur men det är ju just därför vi läser dem eller hur? Språket och översättningen lämnar mycket övrigt att önska (hela sidor med plötslig norska i den svenska utgåvan har hänt mer än en gång), sexet är ofta hm pinsamt, och det finns mycket att fastna på. Men berättelserna, historien, sagan är det som driver framåt och som drivit mig som läsare alla gånger jag begett mig in i världen. Hon är väldigt bra på att skapa en brinnande historia Margit Sandemo!

Det är svårt att undvika att tycka att böckerna är som bäst i början. Med Silje och Tengil, och Sol! Jag gillade alltid den historiska dimensionen och så historiker jag är/har varit måste jag nog erkänna att jag lärt mig mer om Europas 16-1800-talshistoria av Margit Sandemo än av någon av alla de historielärare jag någonsin haft… Jag är också väldigt svag för det ruvande hotet från den rena ondskan som är väldigt stark i de tidiga böckerna. Och så finns där rätt coola kvinnokaraktärer om en blundar för att de alltid är mer eller mindre knutna till män. Och att blunda för saker hör till själva läsningen av den här serien, skulle jag sätta mig ner och analysera böckerna så skulle jag troligen inte kunna läsa dem igen men om jag slår blindögat till och läser dem som minnen och trygghet och sagor att förlora sig i så fungerar det fortfarande bra. Det är min avslappning och min tillbaka till tryggheten-sommarläsning. Och då får det bli en liten bonus när de helt plötsligt, outtalat, och ibland diskuterar kvinnors utsatthet genom historien och idag, eller fattigdomens stigmatisering. Att förvänta sig avslappning och inget annat tror jag är den bästa ingången till Sandemos alla böcker, och med den inställningen kan en bjudas på överraskningar och små presenter emellanåt. Det är faktiskt riktigt fint. 

Vilken är din relation till Isfolket (om du har någon)?

Tematrio om häxor

Veckans tematrio handlar passande nog om häxor. Det är förvisso en grupp som jag har mindre koll på än vampyrer men några mer eller mindre läsvänliga böcker om häxor har jag ändå kommit på:

  • Margit Sandemo hör väl inte till nobelpriskandidaterna direkt men jag ska ändå erkänna att jag älskade hennes Sagan om Isfolket som tonåring. Nästan utan att skämmas erkänner jag också härmed att jag gärna läser om böckerna under sommarsemestrar och andra ledigheter. Det handlar förvisso mer om nostalgi och barndomslängt än större läsupplevelser men ändå… I Sagan om Isfolket finns ett större antal både häxor och trollkarlar att gotta sig åt. Men om man vill få en mer fördjupad och problematiserad bild av trolldom och relationer bör man nog söka sig annan lektyr.
  • Till en av mina, av mig själv fram till nyligen bortglömda, favoritförfattare till exempel. Alice Hoffman har skrivit den fina Flickorna Owens som jag i och för sig läste för väldigt länge sen men som jag minns att jag tyckte mycket om. Det har gjorts film av den också med Sandra Bullock och Nicole Kidman om jag inte minns fel.
  • En barnboksserie får hänga med på ett hörn också. Maj Bylock har skrivit en serie om häxor i historisk tid. Den första boken Häxprovet handlar om flickan Anneli som träffar häxan Ylva i skogen vilket leder till gemenskap men också svårigheter.

Skämsböcker

Läste nyss en intervju hos Bokhora där frågan om skämsböcker ställdes. Skämsboken är då som skämslåten som exempelvis kan vara att man gillar Sitting on the dock of the bay med Michael Bolton fast man vet att det är hur ocreddit som helst. Fast en bok. Något man gillar som man vet att man inte borde.

Jag har alltid läst sjuka mängder böcker (även om jag nu i tidsbristens era läser lite mindre än förr) och det säger sig självt att det inte bara blir nobelpristagare då. Jag har läst oräkneliga Harlequinromaner och Sandemoserier framförallt under tonåren. Och jag återvänder till dem – de lätt och snabblästa som inger mer trygghet än litterär upplevelse. Det är ju inte för språket man läser Sandemo – det är för tryggheten, igenkänningen och semesterkänslan. När jag läser Sagan om Isfolket för 15 gången (brukar bli några böcker varje semester) så blir jag 17 år igen och ganska bekymmerslös. Sandemo är min tidsmaskin.

Och så skäms jag. Jag skulle inte skylta med dessa semesterflykter direkt. Men värst av allt är skammen över att skämmas. Min djupt rotade uppfattning är att all litteratur är bra litteratur så länge den läses och inspirerar till att läsa mer. För mig har dussinlitteratur varit en fantastisk inkörsport till ett utbrett och allätande läseri. Det finns ingenting i det som jag kan tycka är fel. Och ändå tycker jag att det är lite pinsamt när jag sitter där med någon av de där pocketarna. Som om jag vore lite för fin för det och de lite för fula. Från och med nu ska jag sluta med det. Jag ska bli stolt istället- över att jag orkar läsa och över att det ger mig så oändligt mycket rikedom oavsett vad jag väljer att läsa. Jag ska ögonblickligen komma ur skämsgarderoben. Igår läste jag förresten en bok i Sandemoserien igen – Häxor kan inte gråta, det tog 3 timmar och var alldeles ljuvligt avslappnande. Och skäms gör jag inte det minsta!

Har du någon skämsbok eller kanske till och med en skämsgenre? Kom gärna ut ur skämsgarderoben och berätta du också!