Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Sommarläsning vi minns: Sagan om Isfolket

Ah, nostalgin! Känner ni historiens vingslag? Jag menar nu inte den historiska tiden i Sagan om Isfolkets inledning utan min historia. Tänk er en tonåring (14?) som i flera år hört sin mamma, mormor, farfar – alla – prata om den där Sagan om Isfolket som gick som serie i någon veckotidning och sen kom ut i pocket och som var så himla, himla bra. Tänk er den tonåringen när mamman bestämt att bokserien, i inbunden form ska köpas in till hushållet som allmänbildningsmaterial, en bok varannan månad. Tänk dig den tonåringen som sen ger vika när det finns kanske tre böcker i huset och fastnar direkt. Tonåringen var förstås jag och jag tror på allvar att mitt möte med Sagan om Isfolket var min väg in i litteraturnördsvärlden, det var först där och då som jag blev riktigt uppslukad och egentligen aldrig hittade ut igen.

Böckerna då, är de bra? Varierat skulle jag säga. Det är orättvist att som vissa säga att det är ren skit. Några av dem håller faktiskt riktigt bra som enkla, effektivt och snyggt ihopskrivna berättelser. Det är ingen stor litteratur men det är ju just därför vi läser dem eller hur? Språket och översättningen lämnar mycket övrigt att önska (hela sidor med plötslig norska i den svenska utgåvan har hänt mer än en gång), sexet är ofta hm pinsamt, och det finns mycket att fastna på. Men berättelserna, historien, sagan är det som driver framåt och som drivit mig som läsare alla gånger jag begett mig in i världen. Hon är väldigt bra på att skapa en brinnande historia Margit Sandemo!

Det är svårt att undvika att tycka att böckerna är som bäst i början. Med Silje och Tengil, och Sol! Jag gillade alltid den historiska dimensionen och så historiker jag är/har varit måste jag nog erkänna att jag lärt mig mer om Europas 16-1800-talshistoria av Margit Sandemo än av någon av alla de historielärare jag någonsin haft… Jag är också väldigt svag för det ruvande hotet från den rena ondskan som är väldigt stark i de tidiga böckerna. Och så finns där rätt coola kvinnokaraktärer om en blundar för att de alltid är mer eller mindre knutna till män. Och att blunda för saker hör till själva läsningen av den här serien, skulle jag sätta mig ner och analysera böckerna så skulle jag troligen inte kunna läsa dem igen men om jag slår blindögat till och läser dem som minnen och trygghet och sagor att förlora sig i så fungerar det fortfarande bra. Det är min avslappning och min tillbaka till tryggheten-sommarläsning. Och då får det bli en liten bonus när de helt plötsligt, outtalat, och ibland diskuterar kvinnors utsatthet genom historien och idag, eller fattigdomens stigmatisering. Att förvänta sig avslappning och inget annat tror jag är den bästa ingången till Sandemos alla böcker, och med den inställningen kan en bjudas på överraskningar och små presenter emellanåt. Det är faktiskt riktigt fint. 

Vilken är din relation till Isfolket (om du har någon)?

Tematrio om häxor

Veckans tematrio handlar passande nog om häxor. Det är förvisso en grupp som jag har mindre koll på än vampyrer men några mer eller mindre läsvänliga böcker om häxor har jag ändå kommit på:

  • Margit Sandemo hör väl inte till nobelpriskandidaterna direkt men jag ska ändå erkänna att jag älskade hennes Sagan om Isfolket som tonåring. Nästan utan att skämmas erkänner jag också härmed att jag gärna läser om böckerna under sommarsemestrar och andra ledigheter. Det handlar förvisso mer om nostalgi och barndomslängt än större läsupplevelser men ändå… I Sagan om Isfolket finns ett större antal både häxor och trollkarlar att gotta sig åt. Men om man vill få en mer fördjupad och problematiserad bild av trolldom och relationer bör man nog söka sig annan lektyr.
  • Till en av mina, av mig själv fram till nyligen bortglömda, favoritförfattare till exempel. Alice Hoffman har skrivit den fina Flickorna Owens som jag i och för sig läste för väldigt länge sen men som jag minns att jag tyckte mycket om. Det har gjorts film av den också med Sandra Bullock och Nicole Kidman om jag inte minns fel.
  • En barnboksserie får hänga med på ett hörn också. Maj Bylock har skrivit en serie om häxor i historisk tid. Den första boken Häxprovet handlar om flickan Anneli som träffar häxan Ylva i skogen vilket leder till gemenskap men också svårigheter.

Skämsböcker

Läste nyss en intervju hos Bokhora där frågan om skämsböcker ställdes. Skämsboken är då som skämslåten som exempelvis kan vara att man gillar Sitting on the dock of the bay med Michael Bolton fast man vet att det är hur ocreddit som helst. Fast en bok. Något man gillar som man vet att man inte borde.

Jag har alltid läst sjuka mängder böcker (även om jag nu i tidsbristens era läser lite mindre än förr) och det säger sig självt att det inte bara blir nobelpristagare då. Jag har läst oräkneliga Harlequinromaner och Sandemoserier framförallt under tonåren. Och jag återvänder till dem – de lätt och snabblästa som inger mer trygghet än litterär upplevelse. Det är ju inte för språket man läser Sandemo – det är för tryggheten, igenkänningen och semesterkänslan. När jag läser Sagan om Isfolket för 15 gången (brukar bli några böcker varje semester) så blir jag 17 år igen och ganska bekymmerslös. Sandemo är min tidsmaskin.

Och så skäms jag. Jag skulle inte skylta med dessa semesterflykter direkt. Men värst av allt är skammen över att skämmas. Min djupt rotade uppfattning är att all litteratur är bra litteratur så länge den läses och inspirerar till att läsa mer. För mig har dussinlitteratur varit en fantastisk inkörsport till ett utbrett och allätande läseri. Det finns ingenting i det som jag kan tycka är fel. Och ändå tycker jag att det är lite pinsamt när jag sitter där med någon av de där pocketarna. Som om jag vore lite för fin för det och de lite för fula. Från och med nu ska jag sluta med det. Jag ska bli stolt istället- över att jag orkar läsa och över att det ger mig så oändligt mycket rikedom oavsett vad jag väljer att läsa. Jag ska ögonblickligen komma ur skämsgarderoben. Igår läste jag förresten en bok i Sandemoserien igen – Häxor kan inte gråta, det tog 3 timmar och var alldeles ljuvligt avslappnande. Och skäms gör jag inte det minsta!

Har du någon skämsbok eller kanske till och med en skämsgenre? Kom gärna ut ur skämsgarderoben och berätta du också!