När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Nu blir det mysdeckarvecka!

Jag har bestämt mig för att det vore en synnerligen bra sak att ha en temavecka om mysdeckare. Med start imorgon kommer jag fördjupa mig iframförallt i Agatha Christie, men visst blir det också en utflykt till Maria Lang-land.

Agatha Christie har varit min avkoppling den här hösten. Jag har inte läst så mycket av henne tidigare, men de senaste månaderna har jag läst flera böcker, och de har alla varit mycket bra. Veckan kommer bjuda på recensioner av Och så var de bara en, Liket i biblioteket och En dos stryknin och så blir det en boktext om Agneta Pleijels Christie-bok Dubbelporträtt.

För dig som vill fördjupa dig lite i Agatha Christies författarskap och person kan jag rekommendera dokumentären Agatha Christie deckardrottningen som finns att se på SVT just nu.

Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Återvunnet från Kulturkollo: Liljekonvaljebröllop

Under sommaren kommer jag återanvända till några av mina Kulturkollotexter som fått några år på nacken och som förtjänar en ny läsning. Sommarbloggen har inte öppnat än, men jag hittade det här inlägget och insåg att det måste publiceras precis just nu om det ska bli rätt:

Det blir inget bröllop för Anneli Hammar. Kanske för att hon inte vill, alldeles säkert för att någon hindrar henne. Ändå var det den första tanken jag tänkte när jag fick klart för mig att vi skulle ha ett bröllopstema här på Kulturkollo. Att jag måste skriva om Anneli.

Maria Langs Kung liljekonvalje av dungen är en bok som betytt mycket i mitt läsliv. Den var den allra första av Langs böcker som jag läste och jag brukar rekommendera den till alla som vill lyssna. Den är bra, trots att den inte hör till de där allra tidigaste böckerna med Puck och Eje (att de finns med i den senaste filmatiseringen är helt enkelt fusk). Men den är mer än så. Få andra böcker beskriver försommarens stämning såsom Kung liljekonvalje av dungen. Förhoppningarna, förväntningarna och det mörka, farliga som bubblar under ytan. Det kanske är det som gör den så perfekt för mig. Det skira ljuset framför det mörka mörka.

En annan förträfflig sak med boken är den första filmatiseringen, Ljuvlig är sommarnatten. Den gjordes 1961 men jag som närde ett ohälsosamt intresse för gamla filmer i barndomen, allt från Ingmar Bergman till Sickan Carlsson (visades det som eftermiddagsfilm på SVT så såg jag det!) älskade den. Och jag älskade Karl-Arne Holmstens Christer Wijk. Jag avskyr på intet sätt de nya filmatiseringarna, men Ola Rapace är verkligen inte Karl-Arne Holmsten, och hans lite småslemmiga Christer Wijk är inte riktigt min. Men filmerna är helt ok, även om jag måste säga att jag tycker att det var modigt att ta sig an just Kung liljekonvalje av dungen igen, mycket, mycket modigt.

Och Kung Liljekonvalje är förstås inte Maria Langs påhitt. Det är Gustaf Frödings. Ur samlingen Stänk och flikar, dikten Strövtåg i hembygden:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Som sagt, det skira ljusa framför det mörkaste mörka. Hos Maria Lang. Hos Gustaf Fröding. Hos liljekonvaljekungen.

Inlägget publicerades första gången i juni 2015, du hittar det här. Via länken hittar du också alla länkar och andra inlägg på samma tema. 

Liljekonvaljer + bröllopsförberedelser = Maria Lang (såklart!)

Den här veckan skriver vi om bröllop på Kulturkollo och jag tolkar naturligtvis temat på så sätt att jag kan skriva om Maria Lang. Därför handlar dagens text om Kung Liljekonvalje av dungen, Ljuvlig är sommarnatten, försommarljus framför avgrundsdjupt mörker och så Gustaf Fröding förstås. Hur jag får ihop det kan du läsa här.

21. Till den traditionella

Tragedi på en Lantkyrkogård

Ni trodde väl inte att jag skulle klara att julläsningstipsa utan att plocka in Maria Lang va? Klassikern i genren, den enda julbok jag återkommer till år efter år efter år.

Tragedi på en lantkyrkogård utspelar sig som sagt under en jul- och nyårshelg (inleds på julaftons morgon och avslutas på nyårsnatten) så vill man läsa i realtid är dagens tips att snarast möjligt leta fram boken ur gömmorna (de egna eller bibliotekets) så att den finns till hands när det är dags.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Nu firar vi Maria!

Nu börjar det bli hög tid för en temadag, eller hur!?! Tidigare har vi hyllat Jonas Gardell och Jane Austen och i år av alla år är det naturligtvis dags att ge Maria Lang den uppmärksamhet hon förtjänar. Lördagen den 29 mars, två dagar innan det som skulle ha varit huvudpersonens 100-årsdag, är det dags! Vill du vara med och skriva om Maria Lang, hennes böcker eller något annat relaterat? Himla kul tycker jag i så fall, maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast torsdagen den 27 mars så gör jag ett schema.

Och tro det eller ej, det här är också ett inlägg helt i linje med min feministiska vecka. Den som läser bara en smula Maria Lang blir snart varse att det finns en hel del tuffa kvinns i hennes värld och att den tuffaste av dem alla är hon själv. Maria Lang/Dagmar Lange är en sann feministisk förebild och synnerligen uppfriskande att läsa på det sättet. Jag ska nog ta och läsa om Att vara kvinna snart…

Langsommar: Mörkögda augustinatt

20130530-205046.jpgIngen Langsommar utan Mörkögda augustinatt. Så vi tar det igen. Varje sommar, på väg in i hösten, pillar jag lite försiktigt på den här boken. Oftast läser jag den, ibland känner jag bara in och minns stämningen. Det har gått så långt att jag tappat förmågan att förhålla mig neutral och bedöma kvaliteten totalt. Men visst måste den vara bra? Jag har ju orkat läsa den säkert tio gånger och det gör en väl inte med en dålig bok, eller?

Återigen är det mörkret och de där underliggande strömmarna av outtalade känslor som drar in mig i boken. Puck och Eje fascinerar, hur mycket de är ifrån varandra hela tiden… Hur ska det gå för dem?

En annan sak som jag gillar är höstkänslan. Den där darrningen i luften, utandningen som i alla fall jag känner varje år när sommaren övergår i höst. Och eftersom jag älskar den tiden och hösten så innerligt så måste jag förstås älska en bok som beskriver det så bra. Mord och sånt tjafs blir liksom bisaker när jag läser den här boken.

Mörkögda augustinatt av Maria Lang. Norstedts förlag