Återvunnet från Kulturkollo: Liljekonvaljebröllop

Under sommaren kommer jag återanvända till några av mina Kulturkollotexter som fått några år på nacken och som förtjänar en ny läsning. Sommarbloggen har inte öppnat än, men jag hittade det här inlägget och insåg att det måste publiceras precis just nu om det ska bli rätt:

Det blir inget bröllop för Anneli Hammar. Kanske för att hon inte vill, alldeles säkert för att någon hindrar henne. Ändå var det den första tanken jag tänkte när jag fick klart för mig att vi skulle ha ett bröllopstema här på Kulturkollo. Att jag måste skriva om Anneli.

Maria Langs Kung liljekonvalje av dungen är en bok som betytt mycket i mitt läsliv. Den var den allra första av Langs böcker som jag läste och jag brukar rekommendera den till alla som vill lyssna. Den är bra, trots att den inte hör till de där allra tidigaste böckerna med Puck och Eje (att de finns med i den senaste filmatiseringen är helt enkelt fusk). Men den är mer än så. Få andra böcker beskriver försommarens stämning såsom Kung liljekonvalje av dungen. Förhoppningarna, förväntningarna och det mörka, farliga som bubblar under ytan. Det kanske är det som gör den så perfekt för mig. Det skira ljuset framför det mörka mörka.

En annan förträfflig sak med boken är den första filmatiseringen, Ljuvlig är sommarnatten. Den gjordes 1961 men jag som närde ett ohälsosamt intresse för gamla filmer i barndomen, allt från Ingmar Bergman till Sickan Carlsson (visades det som eftermiddagsfilm på SVT så såg jag det!) älskade den. Och jag älskade Karl-Arne Holmstens Christer Wijk. Jag avskyr på intet sätt de nya filmatiseringarna, men Ola Rapace är verkligen inte Karl-Arne Holmsten, och hans lite småslemmiga Christer Wijk är inte riktigt min. Men filmerna är helt ok, även om jag måste säga att jag tycker att det var modigt att ta sig an just Kung liljekonvalje av dungen igen, mycket, mycket modigt.

Och Kung Liljekonvalje är förstås inte Maria Langs påhitt. Det är Gustaf Frödings. Ur samlingen Stänk och flikar, dikten Strövtåg i hembygden:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Som sagt, det skira ljusa framför det mörkaste mörka. Hos Maria Lang. Hos Gustaf Fröding. Hos liljekonvaljekungen.

Inlägget publicerades första gången i juni 2015, du hittar det här. Via länken hittar du också alla länkar och andra inlägg på samma tema. 

En bok i rättan tid


Jag konsulterade Maria Lang-kalendern och hittade Använd aldrig arsenik. Mellan hägg och syren (lite senare mot syrenen tror jag dock, det finns liljekonvaljer i Skoga), en stundande Kristi himmelsfärdshelg och försommarvärme. Blir inte mer perfekt matchat än så.

Liljekonvaljer + bröllopsförberedelser = Maria Lang (såklart!)

Den här veckan skriver vi om bröllop på Kulturkollo och jag tolkar naturligtvis temat på så sätt att jag kan skriva om Maria Lang. Därför handlar dagens text om Kung Liljekonvalje av dungen, Ljuvlig är sommarnatten, försommarljus framför avgrundsdjupt mörker och så Gustaf Fröding förstås. Hur jag får ihop det kan du läsa här.

21. Till den traditionella

Tragedi på en Lantkyrkogård

Ni trodde väl inte att jag skulle klara att julläsningstipsa utan att plocka in Maria Lang va? Klassikern i genren, den enda julbok jag återkommer till år efter år efter år.

Tragedi på en lantkyrkogård utspelar sig som sagt under en jul- och nyårshelg (inleds på julaftons morgon och avslutas på nyårsnatten) så vill man läsa i realtid är dagens tips att snarast möjligt leta fram boken ur gömmorna (de egna eller bibliotekets) så att den finns till hands när det är dags.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Förutsägbart?

Tror ni att det är möjligt att ha ett mystema på Kulturkollo utan att jag skriver något om Maria Lang? Nej, jag skulle inte  heller tro det…

Nu firar vi Maria!

Nu börjar det bli hög tid för en temadag, eller hur!?! Tidigare har vi hyllat Jonas Gardell och Jane Austen och i år av alla år är det naturligtvis dags att ge Maria Lang den uppmärksamhet hon förtjänar. Lördagen den 29 mars, två dagar innan det som skulle ha varit huvudpersonens 100-årsdag, är det dags! Vill du vara med och skriva om Maria Lang, hennes böcker eller något annat relaterat? Himla kul tycker jag i så fall, maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast torsdagen den 27 mars så gör jag ett schema.

Och tro det eller ej, det här är också ett inlägg helt i linje med min feministiska vecka. Den som läser bara en smula Maria Lang blir snart varse att det finns en hel del tuffa kvinns i hennes värld och att den tuffaste av dem alla är hon själv. Maria Lang/Dagmar Lange är en sann feministisk förebild och synnerligen uppfriskande att läsa på det sättet. Jag ska nog ta och läsa om Att vara kvinna snart…

Langsommar: Mörkögda augustinatt

20130530-205046.jpgIngen Langsommar utan Mörkögda augustinatt. Så vi tar det igen. Varje sommar, på väg in i hösten, pillar jag lite försiktigt på den här boken. Oftast läser jag den, ibland känner jag bara in och minns stämningen. Det har gått så långt att jag tappat förmågan att förhålla mig neutral och bedöma kvaliteten totalt. Men visst måste den vara bra? Jag har ju orkat läsa den säkert tio gånger och det gör en väl inte med en dålig bok, eller?

Återigen är det mörkret och de där underliggande strömmarna av outtalade känslor som drar in mig i boken. Puck och Eje fascinerar, hur mycket de är ifrån varandra hela tiden… Hur ska det gå för dem?

En annan sak som jag gillar är höstkänslan. Den där darrningen i luften, utandningen som i alla fall jag känner varje år när sommaren övergår i höst. Och eftersom jag älskar den tiden och hösten så innerligt så måste jag förstås älska en bok som beskriver det så bra. Mord och sånt tjafs blir liksom bisaker när jag läser den här boken.

Mörkögda augustinatt av Maria Lang. Norstedts förlag

Mördaren ljuger inte ensam: The filmupplevelse

Som jag oroat mig för det här, och som jag väntat. Eftersom jag inte hann med att se filmen på bio har jag nu sett hyrfilmsvarianten och detta är mina ord:

20130715-142023.jpgDet är faktiskt lite bättre än förväntat när det kommer till rollbesättningen. Tuva Novotny är lika bra som jag hoppats (alltså jätte, i det närmaste perfekt). Linus Wahlgren som Eje är lika fel (på så många olika sätt) som jag befarat, jag har aldrig sett Eje som någon muskulös hunkhistoriker som är en fena på att hitta på aktiviteter där bar överkropp krävs och som dessutom är en hejare på båtmotorer, samtidigt… Ola Rapace som Christer Wijk är inte helt så katastrofal som jag fasat för men jag avskyr verkligen hur han skrivits om från mysige Christer Wijk till tjejtjusande slembollen Christer Wijk. Urk! Övriga skådespelare är riktigt bra om än så där vanligt svensk filmatiserings-stolpiga…

Det känns för det mesta rätt ok trots att jag läst och älskat boken i rätt många år nu, adaptionen funkar. Men jag tycker att det blir lite för platt, går lite för fort och hela problematiken kring drivkraften bakom morden slarvas bort (även om slutet är snyggt, jag tycker mycket om den omskrivningen), det var ju sprängstoff i 40-talskontexten. Maria Lang har ju för sjutton skrivit en modig bok! En annan sak jag ogillar är att Pucks avhandlingsämne ändrats och att de inte alls diskuterar poesi och feminism vid middagsbordet längre… Och så den där planteringen som är så uppenbar och avslöjar mördaren redan efter mindre än halva filmen…

Helt ok söndagskvällsunderhållning, kanske lite bättre om man inte läst boken. Det är mitt slutgiltiga omdöme.

Läs Helenas text också, den är lite mer heltäckande…

Langsommar: Rosor, kyssar och döden

20130530-201515.jpgEftersom jag har självbevarelsedrift så väljer jag naturligtvis att läsa om de böcker av Lang som jag tycker allra bäst om. Rosor kyssar och döden är definitivt en sån. Om jag ska försöka förklara vad som är allra bäst i en bra Langdeckare så är det förstås enligt mig mörkret. Det ska vara smärtsamt på riktigt för att jag ska gå igång och läsa om och om igen. Det finns där i de jag skrivit om tidigare i sommar och det finns ytterst påtagligt i Rosor kyssar och döden. Det finns där vanligast när Puck är i närheten. För Puck för med sig något in i historierna som Lang sedan hade svårt att hitta andra bärare för. Hon har ett smärtsamt drag, hur godmodig och ordentlig hon än framställs. Jag tror helt enkelt att Puck är lite självdestruktiv och att det är det som för henne till alla de här morden, det är det som gör det nästan trovärdigt. Christer Wijk har också det där draget och de två tillsammans gör allt så nästan påtagligt spänningsladdat och smärtsamt också mitt bland alla leenden. En inbiten Langläsare måste alltid undra över om de inte egentligen var ämnade för varandra. Oavsett hur kär man nu är i Eje (och det är man förstås, när man lyckas sudda ut lillebror Wahlgren från filmbilderna ur minnescentrat).

20130530-201528.jpgI Rosor, kyssar och döden blir det personligt som få gånger annars. Kan någon annan bok förutom En skugga blott (där mordoffret hittas i Puck och Ejes lägenhet) eller Mörkögda augustinatt (som vi kommer till om några veckor) överhuvudtaget mäta sig? Christer bjuder in sina vänner att träffa fästmön, Gabriella, och naturligtvis är allt mycket svårare och mer djupgående sorgligt än det först verkar i den där doftande rosenträdgården. Alla dessa känslor som svävar mellan dem alla, kärleken, sveken, sorgen, lusten, längtan… Och så döden, som inte är en känsla men som ständigt lurar i bakgrunden. Det här är en oundgänglig bok för den som vill förstå Langs karaktärer och briljans i allmänhet och Christer Wijk i synnerhet.

Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Norstedts förlag

Langsommar: Svart sommar

Svart sommar är Maria Langs roman nummer nitton, utgiven 1966. Och den är som alltid mycket tidstypisk. Den synnerligen osympatiska Gunn Wellin uppenbarar sig i OP-klänning och hela boken inleds med en smått obegriplig uppvisning i sextiotalsslang.

20130521-204929.jpg

Svart sommar är en ganska tillbakalutad bok och semesterlunken märks verkligen till en början. Liket gör exempelvis inte sin entre förrän första halvan av boken är passerad vilket är väldigt sympatiskt. Det här är en av de där böckerna där Christer får semestern förstörd, mitt i mamma Helenas trygga omsorger tränger sig oron in och sen är det kört. Den här gången detektivar han dock med fru Camillas goda minne och sällskap vilket gör Svart sommar till en rätt avslappnad och “mysig” bok. Själva mordgåtan visar sig dock väldigt obehaglig, nästan ovanligt smutsig faktisk.

Svart sommar är ingen av Langs allra bästa men absolut ingen av de sämre heller. En mellanbok som jag inte läst på år och dag och där jag inte alls hade minsta aning om vem den skyldige var. Jag är förtjust i det här med berättande ur olika perspektiv och jag tycker att det fungerar riktigt bra i den här boken. Det är rent av så att jag saknar subjektiva Puck lite mindre. För en stund.

Svart sommar av Maria Lang. Norstedts