Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Nu blir det mysdeckarvecka!

Jag har bestämt mig för att det vore en synnerligen bra sak att ha en temavecka om mysdeckare. Med start imorgon kommer jag fördjupa mig iframförallt i Agatha Christie, men visst blir det också en utflykt till Maria Lang-land.

Agatha Christie har varit min avkoppling den här hösten. Jag har inte läst så mycket av henne tidigare, men de senaste månaderna har jag läst flera böcker, och de har alla varit mycket bra. Veckan kommer bjuda på recensioner av Och så var de bara en, Liket i biblioteket och En dos stryknin och så blir det en boktext om Agneta Pleijels Christie-bok Dubbelporträtt.

För dig som vill fördjupa dig lite i Agatha Christies författarskap och person kan jag rekommendera dokumentären Agatha Christie deckardrottningen som finns att se på SVT just nu.

Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Återvunnet från Kulturkollo: Liljekonvaljebröllop

Under sommaren kommer jag återanvända till några av mina Kulturkollotexter som fått några år på nacken och som förtjänar en ny läsning. Sommarbloggen har inte öppnat än, men jag hittade det här inlägget och insåg att det måste publiceras precis just nu om det ska bli rätt:

Det blir inget bröllop för Anneli Hammar. Kanske för att hon inte vill, alldeles säkert för att någon hindrar henne. Ändå var det den första tanken jag tänkte när jag fick klart för mig att vi skulle ha ett bröllopstema här på Kulturkollo. Att jag måste skriva om Anneli.

Maria Langs Kung liljekonvalje av dungen är en bok som betytt mycket i mitt läsliv. Den var den allra första av Langs böcker som jag läste och jag brukar rekommendera den till alla som vill lyssna. Den är bra, trots att den inte hör till de där allra tidigaste böckerna med Puck och Eje (att de finns med i den senaste filmatiseringen är helt enkelt fusk). Men den är mer än så. Få andra böcker beskriver försommarens stämning såsom Kung liljekonvalje av dungen. Förhoppningarna, förväntningarna och det mörka, farliga som bubblar under ytan. Det kanske är det som gör den så perfekt för mig. Det skira ljuset framför det mörka mörka.

En annan förträfflig sak med boken är den första filmatiseringen, Ljuvlig är sommarnatten. Den gjordes 1961 men jag som närde ett ohälsosamt intresse för gamla filmer i barndomen, allt från Ingmar Bergman till Sickan Carlsson (visades det som eftermiddagsfilm på SVT så såg jag det!) älskade den. Och jag älskade Karl-Arne Holmstens Christer Wijk. Jag avskyr på intet sätt de nya filmatiseringarna, men Ola Rapace är verkligen inte Karl-Arne Holmsten, och hans lite småslemmiga Christer Wijk är inte riktigt min. Men filmerna är helt ok, även om jag måste säga att jag tycker att det var modigt att ta sig an just Kung liljekonvalje av dungen igen, mycket, mycket modigt.

Och Kung Liljekonvalje är förstås inte Maria Langs påhitt. Det är Gustaf Frödings. Ur samlingen Stänk och flikar, dikten Strövtåg i hembygden:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Som sagt, det skira ljusa framför det mörkaste mörka. Hos Maria Lang. Hos Gustaf Fröding. Hos liljekonvaljekungen.

Inlägget publicerades första gången i juni 2015, du hittar det här. Via länken hittar du också alla länkar och andra inlägg på samma tema. 

Liljekonvaljer + bröllopsförberedelser = Maria Lang (såklart!)

Den här veckan skriver vi om bröllop på Kulturkollo och jag tolkar naturligtvis temat på så sätt att jag kan skriva om Maria Lang. Därför handlar dagens text om Kung Liljekonvalje av dungen, Ljuvlig är sommarnatten, försommarljus framför avgrundsdjupt mörker och så Gustaf Fröding förstås. Hur jag får ihop det kan du läsa här.

21. Till den traditionella

Tragedi på en Lantkyrkogård

Ni trodde väl inte att jag skulle klara att julläsningstipsa utan att plocka in Maria Lang va? Klassikern i genren, den enda julbok jag återkommer till år efter år efter år.

Tragedi på en lantkyrkogård utspelar sig som sagt under en jul- och nyårshelg (inleds på julaftons morgon och avslutas på nyårsnatten) så vill man läsa i realtid är dagens tips att snarast möjligt leta fram boken ur gömmorna (de egna eller bibliotekets) så att den finns till hands när det är dags.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Nu firar vi Maria!

Nu börjar det bli hög tid för en temadag, eller hur!?! Tidigare har vi hyllat Jonas Gardell och Jane Austen och i år av alla år är det naturligtvis dags att ge Maria Lang den uppmärksamhet hon förtjänar. Lördagen den 29 mars, två dagar innan det som skulle ha varit huvudpersonens 100-årsdag, är det dags! Vill du vara med och skriva om Maria Lang, hennes böcker eller något annat relaterat? Himla kul tycker jag i så fall, maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast torsdagen den 27 mars så gör jag ett schema.

Och tro det eller ej, det här är också ett inlägg helt i linje med min feministiska vecka. Den som läser bara en smula Maria Lang blir snart varse att det finns en hel del tuffa kvinns i hennes värld och att den tuffaste av dem alla är hon själv. Maria Lang/Dagmar Lange är en sann feministisk förebild och synnerligen uppfriskande att läsa på det sättet. Jag ska nog ta och läsa om Att vara kvinna snart…