Elva viktiga från instagram

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

Mina bästa påskdeckartips

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Just nu i december 2021

December! Äntligen! Den här månaden ska jag inte tråka ut er med gnäll, gnöl och feelbad. Jag har bestämt att december är en månad av fluff och må bra här på bloggen och då tänker jag banne mig hålla mig till det i verkliga livet också. Just nu bakas det lite, men bara så mycket så att det känns kul och kravlöst. De flesta julklapparna är inköpta och jag har till och med slagit in dem (och det ska vi inte tala mer om nu för att packa paket är en av mina allra tråkigaste sysslor alla kategorier). December ska bara bli en tid för vila och mys.

Just nu…
… läser jag: Inferno i snö av Marie Bengts. Jag har plöjt i mig ett gäng julromaner av feelgood-slaget (som jag skriver om här på bloggen under tiden fram till jul) och nu känner jag att det här blir den sista julboken för i år – snöstorm, mord och ond bråd död. Jag är bara en bit in, men känner starkt att den nog kan få mig att gå emot mina egna ord nyss för den leder nog ganska rakt fram till en omläsning av Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang. Där finns ett släktskap.
… ser jag på: de allra sista avsnitten av The Good place. Hela Sverige bakar och så Mullvaden.
… lyssnar jag på: ingenting, men snart kanske jag tar mig an Weeping willows vinter/jul-skiva och kanske Bo Kaspers orkesters dito.
… längtar jag efter: mys och ljus i december. Vila med familjen i mellandagarna och så förstås nyår i pyjamas som traditionen bjuder.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda, och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Nu blir det mysdeckarvecka!

Jag har bestämt mig för att det vore en synnerligen bra sak att ha en temavecka om mysdeckare. Med start imorgon kommer jag fördjupa mig iframförallt i Agatha Christie, men visst blir det också en utflykt till Maria Lang-land.

Agatha Christie har varit min avkoppling den här hösten. Jag har inte läst så mycket av henne tidigare, men de senaste månaderna har jag läst flera böcker, och de har alla varit mycket bra. Veckan kommer bjuda på recensioner av Och så var de bara en, Liket i biblioteket och En dos stryknin och så blir det en boktext om Agneta Pleijels Christie-bok Dubbelporträtt.

För dig som vill fördjupa dig lite i Agatha Christies författarskap och person kan jag rekommendera dokumentären Agatha Christie deckardrottningen som finns att se på SVT just nu.

Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Återvunnet från Kulturkollo: Liljekonvaljebröllop

Under sommaren kommer jag återanvända till några av mina Kulturkollotexter som fått några år på nacken och som förtjänar en ny läsning. Sommarbloggen har inte öppnat än, men jag hittade det här inlägget och insåg att det måste publiceras precis just nu om det ska bli rätt:

Det blir inget bröllop för Anneli Hammar. Kanske för att hon inte vill, alldeles säkert för att någon hindrar henne. Ändå var det den första tanken jag tänkte när jag fick klart för mig att vi skulle ha ett bröllopstema här på Kulturkollo. Att jag måste skriva om Anneli.

Maria Langs Kung liljekonvalje av dungen är en bok som betytt mycket i mitt läsliv. Den var den allra första av Langs böcker som jag läste och jag brukar rekommendera den till alla som vill lyssna. Den är bra, trots att den inte hör till de där allra tidigaste böckerna med Puck och Eje (att de finns med i den senaste filmatiseringen är helt enkelt fusk). Men den är mer än så. Få andra böcker beskriver försommarens stämning såsom Kung liljekonvalje av dungen. Förhoppningarna, förväntningarna och det mörka, farliga som bubblar under ytan. Det kanske är det som gör den så perfekt för mig. Det skira ljuset framför det mörka mörka.

En annan förträfflig sak med boken är den första filmatiseringen, Ljuvlig är sommarnatten. Den gjordes 1961 men jag som närde ett ohälsosamt intresse för gamla filmer i barndomen, allt från Ingmar Bergman till Sickan Carlsson (visades det som eftermiddagsfilm på SVT så såg jag det!) älskade den. Och jag älskade Karl-Arne Holmstens Christer Wijk. Jag avskyr på intet sätt de nya filmatiseringarna, men Ola Rapace är verkligen inte Karl-Arne Holmsten, och hans lite småslemmiga Christer Wijk är inte riktigt min. Men filmerna är helt ok, även om jag måste säga att jag tycker att det var modigt att ta sig an just Kung liljekonvalje av dungen igen, mycket, mycket modigt.

Och Kung Liljekonvalje är förstås inte Maria Langs påhitt. Det är Gustaf Frödings. Ur samlingen Stänk och flikar, dikten Strövtåg i hembygden:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Som sagt, det skira ljusa framför det mörkaste mörka. Hos Maria Lang. Hos Gustaf Fröding. Hos liljekonvaljekungen.

Inlägget publicerades första gången i juni 2015, du hittar det här. Via länken hittar du också alla länkar och andra inlägg på samma tema. 

Liljekonvaljer + bröllopsförberedelser = Maria Lang (såklart!)

Den här veckan skriver vi om bröllop på Kulturkollo och jag tolkar naturligtvis temat på så sätt att jag kan skriva om Maria Lang. Därför handlar dagens text om Kung Liljekonvalje av dungen, Ljuvlig är sommarnatten, försommarljus framför avgrundsdjupt mörker och så Gustaf Fröding förstås. Hur jag får ihop det kan du läsa här.