Hatet

Maken till svår recension att skriva… Jag orkar helt enkelt inte få ihop det, därför följer här en hög oordnade tankeflöden nedtecknade under läsningen plus några kommentarer:

20130307-201735.jpg

När Maria Sveland tar sin utgångspunkt i dokumentären ”Könskriget” från 2005 så knyter det sig i magen på mig.

Hon menar att det är där det avgrundsdjupa hatet mot feminismen som vi idag ser på flera håll har sin grund och början. Och jag minns hur illa jag mådde när jag såg de där programmen. Hur ledsen jag var över det jag förstod att de skulle betyda.

Att det ska vara så farligt ändå, den här tanken om att kvinnan också är människa. Att det ska vara så hotfullt skrämmande…

Behandlingen och bevakningen av F! upplevde jag förstås som fasansfull och orättvis redan då, men i Svelands beskrivning blir hela vidden synlig samtidigt som jag inte vill tro på det, det kan inte vara det här landet vi kämpar om att få kalla vårt! Att vi kommit så kort väg och att motståndet är så starkt. Varför vill vi oss inte väl?

Jag tycker att Sveland kunde kosta på sig att godkänna flera sätt att vara feminist.

Individ och struktur kanske måste ses tillsammans om vi vill förändra. För det vill vi väl? Mitt problem med att hänge sig enbart åt strukturförtryckstanken är att det fastnar i det där bitterfittetänket. Jag vill inte vara bitter och uppgiven, jag vill vara revolutionär (men jag orkar allt för sällan). Sveland får mig att se problemen men hon eldar mig aldrig till aktion vilket kanske beror på att förklaringen alltid landar i patriarkatstanken och aldrig kommer därifrån eftersom patriarkatet är en rätt orubblig massa.

Diskuterar inte män feminism, F! och Sveland alls?

En ofantligt stor andel av alla citerade tyckare är kvinnor vilket är bra eftersom kvinnors röster ska höras. Men tanken på att det kanske inte finns några män att citera oroar mig. Blir inte män upprörda eller engagerade av feministiska diskussioner? Det är en liten smula fasansfullt i så fall faktiskt. Att sedan flera av de citerade debattörerna chockar mig är en annan sak. Att exempelvis Hanne Kjöller och jag inte tycker lika är jag van men Sveland bjuder på horribla citat också från personer med vilka jag trott mig dela världsbild. Det är lite jobbigt faktiskt…

Kapitlet om #prata om det: Jag orkar inte…

Varför så svårt att förstå, varför så känsligt? Jag vägrar tro att alla män vill ha rätten att göra vad de vill med kvinnor. Vill folk verkligen inte helst göra sånt med varandra som båda får något ut av? Känner mig naiv, dum och skyddad.

Under läsningen av det här kapitlet blir det också kännbart för mig att det här är en bok uteslutande om hatet. Solidariteten syns ingenstans, men jag hoppas att den finns där…

Kopplingen mellan främlingsfientlighet och kvinnohat

Och återigen tänker jag på Magnus Linton och den stundtals väldigt obehagliga debatt som drog igång efter Svelands läsning av hans bok.

Pär Ström och Pelle Billing måste väl finnas med i boken men jag kan inte låta bli att tycka att viss dumhet borde förtigas…

Kommentarer överflödiga.

Svelands känsla att hatet flyttat in i henne är också min egen.

Boken ger mig egentligen ingen ny kunskap utan resulterar främst i att jag får svårt att andas och känner mig uppgiven. Men jag tycker verkligen att Maria Sveland skrivit en riktigt viktig och modig bok och trots att vi inte alltid tycker lika så är hon en stor förebild. Jag blir förvisso väldigt ledsen av Hatet men samtidigt är det kanske bra att bli nedslagen ibland, så att en kan resa sig igen – om en orkar…
***

Så sammanhängande blev det alltså till slut. Och jag vågade tycka någonting trots att jag saknar auktoritet på området, heja mig 😉 Nu när det gått en vecka efter utläsningen kan jag också säga att jag lyckats smälta boken och hittat en del kraft ur den. Det finns ändå mycket styrka i det faktum att feminismen uppenbarligen upplevs som så hotfull, då måste den ju också äga någon sorts makt att förändra. Jag hoppas att fler ska orka se det fina i det och vilja vara med och dela ansvaret. Hej utopi! Men ändå…

Hatet av Maria Sveland. Leopard förlag

Att springa

Det tog ett tag för mig att läsa färdigt Maria Svelands Att springa och det beror inte bara på att jag har sjukt mycket att göra just nu.

Innan jag förklarar mig måste jag säga något om Maria Svelands roman Bitterfittan och min relation till den. Jag tillhör inte dem som har hyllat den och jag svär mig inte till den feminism som den boken skildrar och som Maria Sveland själv ofta ger röst åt. Jag är förvisso feminist men på ett annat sätt. Så jag har ett komplicerat förhållande till Bitterfittan. Men, och det här är ett viktigt men, oavsett om jag inte alltid håller med Maria Sveland i hennes samhällsanalys så tycker jag att Bitterfittan är en välskriven, intressant och djupt viktig bok om moderskap. Jag blev ibland oerhört provocerad när jag läste den men det ser jag som ett stort plus. Jag vill gärna bli förälskad i en bok alternativt oerhört provocerad. Med Att springa är det tyvärr inte så. Jag blir illa berörd och ledsen emellanåt och förstås arg men aldrig vare sig förälskad eller provocerad – min upplevelse av boken landar på något sätt i ingenting.

Jag behöver kanske inte säga att ämnet – unga kvinnors utsatthet, övergrepp och vuxenvärldens svek – är väldigt brännande och förstås extremt viktigt att skriva om. Det är också det som är bokens största fördel. Maria Sveland brinner för Julia och Emma som är romanens huvudpersoner. Deras vänskap är ett starkt brinnande utropstecken genom hela berättelsen. Den är trots allt och för evigt. Inte ens det värsta av det värsta kan slå sönder deras relation och det älskar jag med den här boken. För Julia och Emma finns aldrig några tvivel om vad som är viktigast av allt.

Jag har några invändningar mot språket men det mest centrala i min kritik är att jag tycker att Maria Sveland ”tappar” sina karaktärer efter halva boken. Julias och Emmas mammor, Gisela och Annika, försvinner in i obegriplighet efter att ha lovat att kunna bli intressanta.  Jag vill ju veta hur det går för dem – vad händer med Emma och Annika och vilken väg tar Gisela efteråt? Det känns lite fuskigt att först visa mig på intressanta karaktärer och få mig att bry mig om dem för att sedan dumpa dem någonstans utan att berätta… Tyvärr känner jag att också Julia och Emma tappas på vägen och jag vet inte riktigt vad de tänker eller vad som händer dem till slut.

Jag känner att jag verkligen ville tycka om den här boken men den släpper aldrig in mig riktigt. Jag hade önskat att ämnet hade diskuterats och framställts på ett lite annorlunda och mer läsinbjudande sätt och jag vet ju att Maria Sveland kan så mycket bättre.

Norstedt, 2010

Halvvägs sprunget

Idag var tanken att jag skulle ha läst och recenserat Maria Svelands nya roman Att springa men något hände på vägen. Jag fastnade helt enkelt i boken. Det beror inte på att det är dåligt eller oengagerande. Boken är tvärtom väldigt intressant och ödena i den griper tag i mig. Det är något annat som håller mig borta från den, ibland tror jag att det är språket som inte alltid jobbar med berättelsen, ibland tror jag att det är att den är så tung, ibland irriterar jag mig över att den är ganska stereotyp. Kanske är det allt det eller något annat… Halvvägs har jag kommit i alla fall och hela sträckan ska springas, om än saktfärdigt, under den närmaste tiden. Tills jag kommit i mål och kan avkunna min dom finns en hel rad andra recensenter som orkat snabbare än jag – En full bokhylla skriver såhär och Johanna L på Bokhora tycker såhär (jag har än så länge inte läst en enda recension eftersom jag vill försöka hålla mig öppen inför boken men jag kommer att göra det så snart jag läst och formulerat mina egna tankar).

Och förresten! Senare idag kommer en recension av en bok som jag faktiskt kommit igenom och som jag dessutom tyckte väldigt mycket om.

Bokfrågornas ABC 20

Denna vecka har lilla O hunnit fram till bokstaven T i Bokfrågornas ABC.

Berätta om en bok som handlar om turism! Den handlar väl inte om turism direkt men i Bitterfittan (Maria Sveland) förekommer i alla fall en avgörande semesterresa där huvudpersonen måste stå till svars för (inför sig själv och andra) att hon reser ifrån sitt barn. Ett lysande exempel på att det som är ok för en pappa kan vara väldigt stigmatiserande för mamma.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie? Jag är ju väldigt förtjust i Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris som blivit tv-serie i form av True Blood. Handlingen skiljer sig ju en hel del från böckerna men karaktärerna kan i alla fall delvis kännas igen. Jag är än så länge mer vän med böckerna än serien men det beror nog mest på att jag läste innan jag såg.

Vilken är din favorittitel? Jag är förtjust i väldigt korta enordiga titlar som Ondvinter och Människohamn som säger något om handlingen men också är väldigt vackra ord. Sen finns det ju en del riktigt vackra poetiska titlar också men de tenderar att falla ur minnet vilket tydligen har hänt nu också :)Annars måste jag nog säga att omslagen är viktigare för om jag läser en bok eller inte än vad titlarna är.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll. I Gabriella Håkanssons Operation B förekommer en hel del händelser som i alla fall verkar vara tillfälligheter till en början men som sedan visar sig vara delar i en stor plan. Infernaliskt och mycket välskrivet – en ”gammal” favorit!