Jag var lite ljummet inställd till Den stora utställningen när jag läste den, men jag är glad att jag gav fortsättningen Pestön en chans ändå. Pestön är mycket bättre.
I Pestön får jag en ganska klar bild av 1920-talets Göteborg och hur det måste ha tett sig, i alla fall i den här fiktiva varianten. Själva pestön, Bronsholmen, är oerhört fascinerande där den på något sätt fastnat mellan då och nu. Det är inte särskilt trovärdigt förstås, men det håller i sitt eget fiktiva universum och det är huvudsaken när det gäller romaner.
Detektivpolis Nils Gunnarsson är tillbaka och när han ställs inför en gåta som det inte verkar finnas någon lösning på vänder han sig till Ellen Gröndal igen. Ellen och Nils lärde känna varandra vid jubileumsutställningen och kom varandra nära, men sen har något gått snett.
Jag tycker om den mystiska och av all civilisation övergivna ön som miljö, men det som händer där är faktiskt alldeles för mörkt för att orkas med. Jag har läst annat som varit blodigare, hemskare och mer skräckinjagande men jag vet inte om jag någonsin läst något som känts mer hopplöst. Sen finns det något distanserat i Marie Hermansons sätt att berätta som gör att jag har svårt att nå fram till mina egna känslor när jag läser boken. Det blir en form av kyligt betraktande från min sida som jag inte tycker om.
Jag tycker att Pestön är bra på många sätt och jag trivdes till stora delar med den, men jag är osäker på om jag kommer läsa fler böcker om Nils och Ellen om det skulle komma några.
Om boken
Titel: Pestön
Författare: Marie Hermanson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra delen i en serie, tidigare delar: Den stora utställningen
Boken börjar med att Martina återfinner Tessan som hittat Florence, en gammal dam som av någon anledning fastnat i 1940-talet. Flickorna flyttar in hos Florence, klär sig i hennes vintageklänningar och upprätthåller fasaden. Ganska snart störs idyllen av att andra också hittar fram till Florence herrgård och något mörkt och ondskeklibbigt sprider sig över platsen. Sagostämningen är mer den hos en ond saga än en för barn. Så brukar det å andra sidan alltid vara där älvorna dansar. Leende med huggtänder.