Champion

champion (1)Jag kommer göra om mitt misstag att både tala om boken och serien som helhet här. Och konklussionen kommer bli densamma men den här gången kommer jag inte ångra mig…

Legend var en bra bok som jag gillade och fortsättningen Prodigy var en riktigt bra bok som jag blev helt förälskad i. Champion? Ja, den är lika bra den. Ingenstans på vägen har jag tvivlat, ingenstans har jag undrat över vem som är vem. När jag plockat upp en fortsättning har jag genast flyttats in i världen och känt mig som hemma.

Champion är så snygg för att den fortsätter vara trogen sina båda berättarröster, June och Day. Möjligen går det lite fort en bit mot slutet men det är också andlöst spännande. Jag älskar att det är komplext och mörkt och jag älskar ännu mer att Marie Lu tar konsekvenserna av det och avslutar boken och serien som hon gör (även om jag kunnat leva utan det allra sista slutet).

Jag tycker att Legend-serien är den bästa i sin genre. Visst Hungerspelen står i en position för sig men sanningen är den att när jag försökte läsa om den i våras tröttnade halvvägs in i första boken (men det beror nog på viss mättnad efter alla filmer och så…). Divergent-serien avslutas bra (ja, jag tycker fortfarande det) men i övrigt är det väldigt rörigt även om första boken är bladvändarspännande. Legend-serien funkar rakt igenom, söker aldrig sensationerna, är alltid väldigt nära sina två huvudpersoner och vet att inte göra för stor affär av kärleksförhållandet. June får vara sann mot sig själv, Day får vara sann mot sig själv och ingen av dem ger upp sig själv för att bli ihop. Det finns viktigare saker än romantisk kärlek, som familj och vänskap till exempel. Det tycker jag väldigt mycket om. Jag såg att det kommer en film (förstås), om den görs rätt så kan det nog bli bra. Jag såg också att den ska göras av “teamet bakom twilight-filmerna”, låt mig säga att att jag är mer än skeptisk till just den biten.

CHAMPION
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Katarina Falk
Avslutande delen i serien som inleddes med Legend och fortsattes av Prodigy.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna 

 

 

Prodigy

Jag var inte helt förtjust i den första boken i den här serien, Legend. Inte så att jag ogillade den men den kändes skriven, läst och gjord redan. Jag såg liksom inte riktigt vitsen även om jag hetsläste den i höstas. Men Prodigy, shit vad bra den är! Nu ser jag äntligen vitsen, det här är en fantastisk bokserie och faktiskt inte alls en kopia av alla de där andra.

I Prodigy får vi möta June och Day igen, efter det som vanligen är slutet, efter att de lämnat det de var tvungna att lämna bakom sig. Nu kan spelet börja och det är väldigt komplext. Inte så att det är svårt att hänga med utan så att det är lätt att se att det är svårt för dem att välja. Svart och vitt existerar inte och överallting ligger ett raster av förtvivlan och, tack för det, mörker. Spoiler! Jag älskar att kärlekshistorien mellan June och Day får vara rätt diffus, alltid i bakgrunden och att den dessutom är allt annat än självklar. De får tänka rätt hårda saker om varandra, de får ta sig rätten att hata varandra en stund och inse att nej, det här kanske aldrig kan bli bra. Och jag är långt ifrån säker på hur det ska sluta för dem, eller ens hur jag vill att det ska sluta för dem.

Den här gången är jag alltså rejält övertygad, jag längtar efter att se var den tredje boken ska föra mig. Kommer jag att bli nöjd?

Prodigy av Marie Lu. Modernista

Legend

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Legend. Jag vill inte jämföra den med de uppenbara (Hungerspelen, som till och med nämns på omslaget, och Divergent främst), jag vill inte mala samma gamla text igen, jag börjar nog tröttna lite och det känns orättvist mot boken.

June är hur lyckad som helst, och vacker (varför måste alla vara så bländande vackra?) och Day är hur tuff som helst där han bedriver sin kamp utanför systemet, och vacker. Deras vägar korsas och ja, det blir som det blir. Det är här det blir jobbigt eftersom det där förutsägbara kanske inte hade varit så förutsägbart om jag inte redan läst några ungdomsdystopier i samma stil. Legend är en bladvändare, en bok som ibland lyckas gripa tag och jag tycker att den beskriver syskonrelationer på ett fantastiskt sätt som känns på riktigt. Över huvud taget finns det ingenting som inte är på riktigt i Legend och det gillar jag.

Junes liv före Day verkar hur tråkigt som helst måste jag säga, instängsd i det där huset, den där skolan, utan vänner andra än brorsan och hunden. Det är inte utan att en får en “stackars lilla rika flicka”-tår i ögat… Det är intressant att boken börjar säga något om klassproblematik, jag tror att det kommer kunna fördjupas och bli riktigt bra framöver.

Legend är en bra ungdomsdystopi och om jag nu till slut ändå ska släppa igenom en jämförelse så blir det en till den här bokens fördel. Den är så mycket lättare att hänga med i än Divergent-serien det är inte 78 karaktärer att hålla ordning på vilket är väldigt bra för min sega hjärna.

Legend av Marie Lu. Modernista

Finns som e-bok.