Män kan inte våldtas

Släng dig i väggen Lisbeth Salander, här har vi en hämnerska som bottnar i verkligheten! Män kan inte våldtas är en feministisk klassiker och tyvärr lika aktuell idag som under det svunna 1970-talet då den gavs ut (och jag föddes).

Tova Randers, frånskild bibliotekarie och tvåbarnsmor, har blivit våldtagen. Hon bestämmer sig för att hämnas, och att göra det med besked. Men ingenting blir som hon tänker sig. Vägen fram till dramats upplösning och det oerhört jobbiga slutet går via samhällsanalyser och minnesbilder av ett misslyckat och ojämlikt äktenskap. Män kan inte våldtas är inte bara en bok om våldtäkt, det är en uppgörelse med den våldtäktskultur som fortfarande ligger som en osynliggjord, kliande filt över vårt samhälle. Men allra mest är den en uppgörelse med ojämställdhet i nära relationer och strukturerna som skapar dem. Tova rasar inte bara mot att män kan ta sig friheter som är omöjliga för kvinnor eller att män faktiskt kan våldta kvinnor men inte tvärtom. Hon är mest av allt förfärligt och förlamande skräckslagen av insikten att strukturerna förs i arv till våra barn, och hon har genom att godkänna maktordningen i äktenskapet bidragit till att lämna det vidare till sina söner.

Män kan inte våldtas är en bok att förfäras av och bli heligt förbannad med. Den tvingar mig flera gånger att ställa mig själv till svars för de känslor den väcker i mig. Jag tror inte på våldet som lösning, aldrig, men jag kan trots allt förstå varur Tova Randers förtvivlan föds, jag kan förstå hur hon tänker även om jag hela tiden hoppas att hon ska hitta en annan lösning än hämnd. Och jag är på en och samma gång ledsen och tacksam mot Märta Tikkanen att hon skrev det slut hon skrev, att allt får bli än mer komplicerat och ställt på sin spets, och att det är där vi lämnar dem alla.

Fakta om boken

Män kan inte våldtas, Märta Tikkanen
Forum, 1975

Andra som skrivit om boken: Nina Ruthström,

Emma och Uno

Ibland händer det att jag redan i början av en bok grips av en djup trötthet eller ännu värre aversion mot en av karaktärerna. Det hände senast när jag läste Märta Tikkanens Emma och Uno som handlar om hennes morföräldrar och deras stormiga och stundtals märkliga kärlekshistoria (om det nu var kärlek…) i början av 1900-talet. Och det är Uno som väcker min irritation från start. Jag känner att jag inte orkar med ännu en av dessa odugliga och emotionellt inkompetenta män… Hela berättelsen är en kärleksförklaring till Tikkanens mormor Emma så viss indignation är väl berättelsen ämnad att väcka men kanske inte den avsky jag faktiskt känner för karln. Det värsta är ju att han har funnits på riktigt också och är helt oförmögen att bemöta min ilska så jag försöker släta över och blunda litegrann 🙂 En av de förklaringar jag hittat till min reaktion inför Uno är att jag läste boken direkt efter Att föda ett barn och även om Tomas i den boken inte är oduglig så är han i alla fall svårnådd vilket kan ha gjort att min toleransnivå för undflyende män var särskilt låg…

Berättelsen börjar som en jordnära kärlekshistoria vilken som helst. Emma och Uno träffades när hon var mycket ung och snart följde det ena barnet efter det andra. Hon födde och skötte medan han närde karriären som agitator och folkhögskolelärare runt om i Sverige. Under långa tider befann de sig i olika länder (hon i Finland, han i Sverige) och i olika verkligheter (hon längtande, han flyende från ekonomiska skulder). Ofta känns underrubriken visst var det kärlek som en högst påtaglig undran på vilken det inte riktigt går att få något svar. Älskade de varandra? Hur länge? Trots allt? Frågorna är många och svaren för det mesta outtalade.

Jag tycker om Tikkanens sätt att skriva boken, lite trevande och diskuterande. På många sätt påminner Emma och Uno om Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan även om den är fylld av äventyr medan Tikkanens behandlar vardagen. Särskilt fint tycker jag det är när vi får följa med Märta Tikkanen själv i nutid, när hon visar oss att handlingar får konsekvenser för såväl en själv som de efterkommande. Emma och Uno är kanske inte den bok som värmt mig eller betytt mest i år men det är en viktig bok om en tidsanda och om en familj som känns väldigt allmängiltig.

~Forum, 2010~