Heja, heja

20130622-111212.jpgJag lånade Martina Haags Heja, heja för att uppnå någon sorts inspirationsnivå när jag bestämt mig för att börja springa. Eh, va, börja springa!?! Du!?! utropar vän av ordning (eller vän av mig iaf) helt och hållet motiverat. Och ja, helt out of caracter så har jag börjat springa (eller ”jogga som betyder låtsasspringa” som min mycket klarsynta yngsta unge konstaterade). Och det gör ont, jag behöver definitivt all pepp jag kan få.

Men av Martina Haag får jag typ ingenting. Hon springer i converse i första kapitlet/krönikan och tar inte ens upp hur ont hon måste fått av det. Hon har inte en enda ”hjälp jag spyr snart i skogen”- incident, inte en enda svartnar för ögonen-upplevelse… Hon verkar ha begåvats med en ”jag springer första gången och upplever psykiskt motstånd men se redan dagen därpå går det bättre och några veckor senare springer jag ett maraton”-upplevelse. Typ. He? Grattis Martina Haag.

Heja, heja gav mig varken pepp eller något annat (nu är jag väl lite elak, helt värdelös är förstås inte boken men jag saknar humorn – det blir aldrig vare sig särskilt roligt eller inspirerande – väldigt mycket, den brukar hon ju vara så bra på annars) men heja mig för att jag springer vidare ändå! Jag borde kanske skriva en bok om det. Min nakna sanning, alla kämpiga smärttimmar. För sakens skull borde jag kanske sprungit min första kilometer i converse, som en sann bokbloggare. Och sen gjort en grej av knäoperationen…

PS: Om någon är intresserad av att läsa om löpning så kan jag av alla de böcker jag läst/bläddrat rekommendera Malin Ewerlöfs bok Bli en bättre löpare som funkar uppmuntrande också för totala nybörjare. DS