Det är så mycket med Klubben. Den väcker så många känslor och ger en sån oemotståndlig inblick i det journalistiska arbetet. Den är så genuint välarbetad och tung. Jag vet inte var jag ska börja att sammanfatta min upplevelse av den.
Jag måste nog börja med det viktigaste. Hur den beskriver en verklighet som inte är svart och vit. Jag tycker om hur noga Matilda Gustavsson och de vittnande kvinnorna för sig och tillsammans är med att skevheterna ska synas, i reportaget och senare i rättegången och boken. Allt det som de vittnande kvinnorna lägger sig själva till last, att de svarade när Arnault ringde efteråt, att de återvände, att de inte sparkade och slogs, det är ju sådant som samhället lärt oss att vi ska ifrågasätta och lägga oss till last. Jag tycker väldigt mycket om att det får ta så mycket plats och att det diskuteras. På samma sätt är det viktigt att också röster som berättar om de bra egenskaper Arnault naturligtvis också uppvisat med sina vänner får komma till tals. Alla vinner på att bilden av verkligheten får vara i alla fall litegrann så komplicerad som verkligheten är, annars sitter vi ju bara här med den totala obegripligheten.
Det som griper mig starkast, och som jag upplever är bokens största fördel i relation till de redan ypperliga reportagen, är att vidden av strukturen kan bli tydlig. Hur skräcken de här kvinnorna levde i formades av att det hela tiden fanns människor som valde att överse, att titta åt andra hållet eller att skratta bort. Det skapar en verklighet där övergrepp till synes slutar att vara övergrepp, det skapar en verklighet där kvinnor äter middag med en man som våldtagit dem. Det är fasansfullt och det är viktigt att tänka över, att det kan se ut så, att det ser ut så, att ansvar vilar hos en person, förbrytaren, men att ansvar också vilar hos andra (bland annat de där ”inte alla män”-männen ni vet).
Jag hade skrivit en lång kräktext här om hur illa jag mår över delar av akademien med vidhängande vänner, Arnaults närmaste krets. Och hur sjuk och förödande den där världsbilden de har är, den där vi/de lever i en krigstillvaro, att de ska vinna kriget och att ett geni (eller en medelmåtta som är gift med ett geni) kan komma undan med vad som helst. Men den texten blev för uppgiven, jag orkar inte med att vara uppgiven hela tiden. Kanske läser de Klubben och inser hur förryckta de framstår i intervjuerna. Låt mig hoppas bara…
Klubben är en mästerligt berättad historia om ett stort avslöjande som inte ser ut som man trodde att sådana ser ut. Jag tycker mycket om hur Matilda Gustavsson skriver in sig själv, sina tvivel och sin förvåning inför det som blev följderna av reportaget. Liksom reportaget är boken en blivande journalistisk klassiker. Och visst borde nästa års Augustpris vara givet?
KLUBBEN. EN UNDERSÖKNING
Författare: Matilda Gustavsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.