Mats Jonsson

Sammanfattning av ett förfärligt år

av

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!

* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

av

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte så bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

När vi var samer av Mats Jonsson

av

Det tar alltid sin lilla tid att läsa Mats Jonssons böcker, för att de är så faktaspäckade och innehåller så mycket man inte vill missa. Här lyckas han få in sin familjs historia, hela den samiska kulturens historia och ur ett perspektiv också det svenska samhällets historia på 340 sidor. Det är imponerande och det kräver något av mig som läsare vilket jag älskar.

Mats Jonsson är vuxen innan han kommer till insikt om att det finns något opratat i släkten, ett arv och ett trauma. Det visar sig nämligen att de tillhör samesläkt och att farfar levde och tvingades ge upp en tillvaro som skogssame. När vi var samer utforskar det samiska, det samiska i relation till förtryck, tvång och fördomar och hur konsekvenserna sipprar ner genom generationerna också långt senare.

Det är i grunden en väldigt sorglig historia som berättas, och skamfylld (för andra, för samhället, inte för Mats familj). Mats Jonsson har rätt när han i slutet konstaterar att Sápmi behöver sina berättare. De senaste åren har äntligen det samiskas historia börjat berättas – i bland annat Ædnan, Herrarna satte oss hit, Stöld och Himlabrand. När vi var samer skriver in sig i den traditionen och jag hoppas att den följs av många fler berättelser. Vi behöver dem.

När vi var samer är nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Jag hoppas att den vinner!

NÄR VI VAR SAMER
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2021)

Just nu i oktober 2021

av

Å september, vad hände? Du som brukar vara min favoritmånad, nu var vi inte vänner alls. Det var förkylningar, ångest och hällregn för hela slanten. Eller det var det ju inte, men det kändes lite så. Just nu, som det här inlägget ska handla om är dock läget bättre. Jag har tagit en hel helg ledigt från alla måsten och ägnar mig enbart åt läsning och godisätning, jag tänker att det ska öka chanserna till en god oktober avsevärt.

Just nu…
… läser jag: När vi var samer av Mats Jonsson (fantastisk som alltid, än mer angelägen än vanligt) och Fädernas missgärningar, Åsa Larssons sista bok om Rebecka Martinsson (det är lite kul att jag i boktexten om någon av de första böckerna i serien (som publiceras snart) skriver att jag nog ska lugna mig lite med läsningen så att jag inte tröttnar. Jag har alltså tryckt i mig hela serien på några veckor. Det är ju så bra böcker!).
… ser jag på: Last week tonight med John Oliver, Hela England (och Sverige) bakar och så slog jag till med den mastiga, intressanta och totalt nattsvarta dokumentärserien om Vändpunkten: 11 september och kriget mot terrorismen på Netflix.
… lyssnar jag på: Löpa varg av Kerstin Ekman, fenomenalt inläst av Lennart Jähkel. Men det går långsamt eftersom jag inte riktigt är på humör för ljudbok just nu.
… längtar jag efter: jag försöker att inte lägga så mycket tid på att längta då jag behöver lära mig att njuta av det som är nu. Men visst längtar jag massor av riktigt fina, soliga, oktoberdagar i skogen.

Just nu-inlägget är ett arv från Kulturkollos tid. Titta gärna in hos mina bloggkollektivkompisar därifrån – Anna, Linda och Ulrica och berätta gärna vad du själv gör just nu.

Pojken i skogen av Mats Jonsson

av

Pojken i skogen är Mats Jonssons uppväxtskildring (eller en av dem i alla fall). Den är helt och hållet centrerad kring Mats liv från barndom till högstadiet. Och det finns så mycket att känna igen. Om att upptäcka saker, uppleva saker, känna saker. Om att älska husdjur mer än allt annat och sen förlora dem och lära sig om döden, om stora barn som lockar och skrämmer, om den obegripliga vuxenvärlden.

Mats Jonsson är alltid bra, men här på ett annat sätt än i exempelvis Nya Norrland. Av naturliga skäl saknas långa, utbroderade politiska resonemang här. Det är skönt och saknat på samma gång. Jag tycker mycket om Mats, pojken och den vuxne som vågar dela pojken med oss utomstående. Det finns något ovanligt i skildringen av Mats, han är ett barn med alla skiftningar, osentimentalt skildrad med alla fördelar, fel och brister ohöljda. Det känns ovanligt att barn får framställas så, att de får vara hela och komplexa människor redan som små. Det är nog det jag främst tar till mig, att allt det där man känner och tänker och är som barn får finnas kvar, det är värt att bevara.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
POJKEN I SKOGEN
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2005)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

31 bra saker Best of 2017

av

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nya Norrland av Mats Jonsson

av

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Serieenkäten

av

Kulturkollos temautmaning den här veckan är en serieenkät, här kommer mina svar!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Skurkar är ju egentligen alltid roligare, men jag är nog för snäll för det. Jag är naturligtvis Superbibliotekarien med extrem organisationsförmåga som superkraft. Låter trist men är som vi alla vet ovärderligt i varje superhjältegrupp, någon måste ju planera hjälteinsatserna också.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Här skulle jag vilja ha en dubbelvolym med tolkningar av Liv Strömquist (för det argfeministiska och akademiska) och Åsa Grennvall (för mörkret). Som en blandning av Elfriede – en dystopi och Ja till Liv, låter perfekt i mina öron.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Läsa tror jag, men som vi alla kommer bli varse på söndag så är jag inte helt ovillig att titta på dem i filmformat heller.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jag tycker mycket om nämnda Liv Strömquist, Åsa Grennvall och Nanna Johansson. Och Marjane Satrapi, hennes Persepolis är fantastisk! Men min verkliga inkörsport i serievärlden, och den grafiska roman som talat allra starkast till mig är nog ändå Mats Jonssons Mats kamp, läs den!

Monstren i skogen

av

monstren i skogenNär jag säger att Mats Jonsson (Mats kamp-Mats alltså) äntligen skrivit en barnbok och att den handlar om Mats Jonsson och hans rädsla för rotvältor så kanske du känner ett behov att fnissa lite och tänka att det låter ju för tokigt. Men så är det faktiskt inte. Monstren i skogen är ingen förminskande berättelse om en pojke med rädslor för fåniga saker. Det är en respektfull betraktelse av rädslans komplexitet. Och när jag läst klart boken har jag full förståelse för rotvältans skräckkraft, men också för hur den kanske kan hanteras.

Monstren i skogen handlar kanske mest av allt om monstren vi alla bär inuti. För visst är vi väl alla rädda för något? Visst kämpar vi för att inte låta rädslorna förminska oss. Jag är rädd för massor av små, konstiga saker – höjder, blod, fästingar… Min djupaste rädsla är nog ändå utanförskap, att inte få höra till. Gissa om det monstret varit en självuppfyllande profetia mer än en gång. Gissa om jag går omkring och är svinrädd att mina barn ska hamna utanför. I Mats Jonssons bok finns en vuxenvärld som tar ansvar och en barnvärld som för allt i världen är lite skrämmande på håll men som visar sig vara varm och inkluderande. Och så blir där ett lyckligt slut Mats Jonsson style, med svärtan i behåll och komplexiteten kvar. Jag tycker Mats Jonssons barnboksdebut är en riktigt modig barnbok, jag kommer läsa den mycket för mina barn, var sig de vill eller inte (skoja bara, de vill!).

Monstren i skogen av Mats Jonsson. Alfabeta

Mats kamp

av

Jag läser egentligen inte serier/serieromaner/grafiska romaner av den enkla anledningen att jag är konservativ i min läsning och att jag inte hittat det där klockrena som fångar in mig. Jag har svepts iväg av vissa delar av Neil Gaimans Sandman men sen blir den sådär ojämn och tappar mig i nästa del. Tillslut har jag resignerat i känslan att jag nog inte kan läsa serier, att jag inte begriper, att jag inte har öga för det.

Men så dök det upp ett paket från Galago. Det var under den famösa sjukdomsperioden och allt jag orkade läsa var egentligen Maria Lang. Men så var det det där paketet med Mats Jonssons Mats kamp (och Hey Princess som jag egentligen inte önskat mig men fick som en fin present vid sidan av) och en serieroman ska man väl i alla fall orka läsa trots feber och luninflammation och oork..? Och som man orkar! Mats kamp är en av de bästa skildringar av vardag och föräldrablivande och varjedagsfamiljeliv jag någonsin läst.

Det är en självbiografisk skildring av ett synnerligen intensivt skede av ett liv. Det är vackert och förvirrande, ljust och svart, det skaver och är skitfult och jag känner igen mig i varenda ruta trots att jag aldrig bott i Stockholm och levt det liv som levs i boken.

Efter Mats kamp läste jag Hey Princess (jag vet att det är fel ordning men…) dom ännu mindre beskriver mitt liv som det någonsin varit. Det är singelliv och festivaler och förhållanden och depressioner (den tjejen skulle jag kanske kunna ha varit men inte riktigt ändå…). Det är självutlämnande och elakt och vackert och bäst.

Så nu är jag såld på serier, eller i alla fall bra, samhällskritiska serier. Och om en stund får ni veta vad jag tycker om Liv Strömqvists senaste.

~Galago, 2011 / Recensionsexemplar~