Slutet av Mats Strandberg

Tänk att preapokalypsen kunde vara så fantastisk…

Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det. 

Slutet börjar när mänskligheten får veta att en komet är på kollisionskurs med jorden, det är bara några korta månader kvar. Under de sista fem veckorna får vi sen följa Lucinda och Simon och människorna runt dem. Någon dör, några lämnar, några förtvivlar, alla kämpar så oerhört med livet. 

Slutet tvingar mig förstås att tänka på mitt eget liv, hur det skulle vara att veta. Jag tror att jag likt Simon skulle drabbas av panikångest och overklighetskänslor för egen del, men hur det skulle vara att som förälder veta att barnen inte hade någon framtid orkar jag inte ens försöka fördjupa mig i. Jag förstår att jag skulle fungera för att jag måste, men jag begriper inte hur. Mats Strandberg har skrivit den här boken så trovärdig att jag finner tröst också i det. Det är klart att vi skulle klara det om vi måste, och litegrann kan jag faktiskt ta till mig och använda för att göra livet bättre också när jag inte måste förhålla mig till slutet. För visst har jag tänkt över hur jag skulle vilja ha den allra sista kvällen, jag försöker göra alla kvällar lite mer som den kvällen nu.

Mats Strandberg har sagt i intervjuer att Slutet varit hans sätt att hantera klimatångesten och det förstår jag. Min klimatångest har varit galopperande sen i somras (oron har funnits där tidigare också men det var först då den utvecklades till ångest) och i Slutet får jag pröva många av de tankar jag har kring slutet som oundvikligen kommer för oss som civilisation, mänsklighet och planet.

Slutets slut är vackert. Visst önskar jag hela tiden att någon ska hitta en lösning och säga att allt gick bra ändå, men jag hade ju aldrig förlåtit om det gjorts så.

SLUTET
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Eli läser och skriver, Västmanländskan. Läs också inlägget där Kulturkollo konfererar om Slutet för fler infallsvinklar och tankar.

Slutet är en av mina bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Nyckeln

So long Engelsfors, jag kommer att sakna dig!
Det är alltid väldigt dubbelt att slå ihop sista boken i en riktigt älskad serie, att få veta hur det slutar är förstås alltid trevligt men det där med avsked är så sjukt jobbigt. Det är en sån himla tur att en bokserie kan återbesökas så lätt.

Eftersom de flesta läst en eller några delar av Cirkel-trilogin eller åtminstone har grundläggande koll på böckerna så säger jag ingenting om handlingen så har jag ingenting sagt, vi kör helt enkelt på gränsen till spoilerfritt. 

Jag tycker att det är så imponerande snyggt berättat det här, de olika planen vi får befinna oss på, hur författarna får tiden att passera och oss att få veta allt utan att behöva berätta precis allt på traditionellt sätt. Jag tycker verkligen att mycket av det som händer i gränslandet är så hemskt hjärtknipande att jag får hålla tårarna borta mest hela tiden och den som slutligen får mig att gråta är inte den jag trodde när jag gick in i de här böckerna. Jag älskar det, hur också de obegripliga blir förståbara och hur jag hela tiden utmanas, jag som är någon slags blandning mellan Anna-Karin och Minoo kan få känna en djup kärlek till någon som skulle gjort livet totalpestigt för mig om vi gått i skolan tillsammans, jag får förstå. Däri ligger storheten, att få lära sig något nytt om livet och människor när en är 36 eller 16 eller 72. Att lära sig nytt genom att få känna och känna igen.

Nyckeln är den perfekta avslutningen på en perfekt serie, jag hoppades så på att få säga det men kunde förstås inte tro att det skulle funka. Det är inte helt vanligt att serier sys ihop så bra, jag kan på rak arm inte nämna någon trilogi som är så jämn och välskriven rakt igenom, jag hoppas ju på Mantels mäktiga Cromwell-krönika men får lov att återkomma i ärendet 🙂

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Raben & Sjögren

Länkar till mina recensioner av Cirkeln och Eld!

Boken finns också som e-bok

Eld

Eld Med tanke på alla recensioner av Cirkelns uppföljare Eld som publicerats i allehanda medier de senaste dagarna så känner den här bloggaren minsann pressen att sticka ut lite, göra något extraordinärt av det nu så ordinära. En sågning kanske? Nä förstås inte, jag gillar ju boken precis som alla andra. En rolig utformning? Ett personligt tilltal? En recension skriven på ren hexameter? Med alliterationer? Haiku? Nej, vi kan nog redan nu konstatera att det här inte kommer bli någon glimrande recension, det blir nog ingenting särskilt med den över huvud taget. Men boken den ska handla om är förstås inte annat än lysande. Och det räcker kanske ganska långt i sig.

Cirkeln var magisk på alla sätt och vis och Eld är precis lika magisk (puh, det ska erkännas att jag var en smula nervös innan jag öppnade boken). Miljöerna är där, karaktärerna, drivet och all jäkla action man kan önska sig. Själv stängde jag i princip in mig i sovrummet under förrförra helgen och slängde mig in i Eld utan tanke på annat (förutom när minsta fiktiviteten lärde sig cykla och jag blev tvungen att följa med ut i verkligheten och bevittna detta mirakel).

Boken är således perfekt och det enda lilla morr jag har att utgjuta kommer sig av att jag har så dåligt komihåg och inledningsvis blandar ihop tjejerna, jag har svårt att minnas (det var ju faktiskt ett år sen jag läste om dem senast) vem som är Linnea och vem som är Ida och vem som har en lillebror som jag gillar (Vanessa). Och så händer det en sak i boken som gör det ännu svårare att hålla isär dem men det lossnar rätt snabbt för mig ändå så jag är ok med det och håller mig på småmorrsnivå. På plussidan finns så mycket att jag nog inte får in det här. Jag älskar exempelvis att Ida får ta mer plats, och att hon blir förklarad och möjlig att nästan gilla (här håller jag således inte med min kritikerguru Jonas Thente). Jag tänker på alla Idor man mött och inte begripit sig på, alla de där man dömt ut för att de dömt ut allt och alla men som man aldrig riktigt kämpat för att förstå. Det är en bedrift att skapa sådana karaktärer. En annan sak som är viktig för boken är miljön, atmosfären. Staden som är lite bortglömd och ledsen men som kämpar för att överleva. Det där sorgsna, vemodiga och dubbla som jag känner igen från min uppväxt och som blir starkare och starkare ju längre berättelsen lider. Jag känner verkligen Engelsfors…

Jag tror att Cirkelnböckerna kommer visa sig vara bra, beständig och viktig litteratur för lång tid framöver. Sara och Mats lyckas säga något om vad det är att växa upp och hur himla svårt det är att se varandra och acceptera olikheter. Samtidigt lyckas de skriva en actionspäckad berättelse som säkert kan läsas enbart som det också om man till äventyrs skulle vilja det. Gud så fint det är alltihop och jag hoppas att du som har böckerna olästa ger dem en chans, trots eller på grund av den omfattande bloggbombning av recensioner som haglar över dig i dagarna.

Raben & Sjögren, 2012 / recensionsexemplar

Några av dem som skrivit om boken: enligt O, Lyrans noblesser, Bokhora

Cirkeln

Cirkeln är en bok som jag verkligen, verkligen, verkligen ville tycka om. Dels för att jag läst Saras blogg så länge och följt arbetet med boken där, dels för att jag verkligen tycker att det behövs riktigt bra fantastikromaner för ungdomar, något som är mer och bättre än twilight-kopiorna som regnar över världen. Det kändes lite viktigt att önskan om en ny riktigt bra ungdomsbok att rekommendera för de twilight-frälsta tonåringarna på biblioteket skulle slå in. Så jag hoppades och väntade mig att gilla och det hela var förstås upplagt för stor besvikelse. Lägg dessutom till att jag hyser en viss skepsis gentemot häxor (jag har till och med lite svårt för dem i Sookie-böckerna…) så förstår ni min skräckblandade förtjusning.

Cirkeln handlar om sex tonåringar som plötsligt och ofrivilligt kallas till ett stort uppdrag. De upptäcker att de har olika magiska krafter som de måste lära sig att hantera samtidigt som de står inför en dödlig fara om de avslöjar sig. Lilla Engelsfors blir sig aldrig mer likt efter natten då allt uppenbaras för flickorna.

Jag är mycket glad att kunna säga att jag älskar det här. Det är inte alls som Twilight men de som gillade de böckerna kommer att älska det här. Jag vet att både Mats och Sara gillar Buffy the Vampire Slayer och jag kan se kopplingarna dit, framförallt i hur vänskapsbanden utvecklas mellan de utvalda. Jag köper häxerierna rakt av och jag gillar dessutom alla tjejerna (en del gillar jag mest att tycka illa om men det är en annan historia). Mitt enda problem med boken är att det finns en karaktär som heter Ariana Lopez vilket är ett sånt där namn som känns lite sökt och som jag lätt hakar upp mig på. Men för att vara det enda problem jag har så är det ju en rätt mild kritik 😉

Allra mest tycker jag om hur författarna ägnat sig åt detaljerna. Karaktärerna byggs upp kring vad de säger och gör men också vad de äter, hur deras rum ser ut och så vidare. Varje detalj känns genomtänkt och ger djup åt berättelsen. Jag är särskilt förtjust i skildringen av Vanessas hemmaliv – styvpappan som hon hatar bryr jag mig inte så mycket om men lillebror Melvin är en bikaraktär som jag inte kommer glömma i första taget. Tjejerna är förstås väldigt olika och framskrivna så att det ska finnas någon att identifiera sig med för alla och dessutom kan de alla kännas igen från ens egen klass eller krets. Jag identifierar mig starkt med två av karaktärerna (Minoo och Anna-Karin) och känner igen de andra väldigt väl. Jag älskar att så gott som alla karaktärer i boken är tjejer med styrkor, fel och brister och att de får ta ordentlig plats i såväl boken som det fiktiva Engelsfors.

Jag önskar verkligen att jag kunde beskriva hur bra jag tycker att det här är. Jag önskar att jag hade förmågan att recensera böcker som tagit mig med storm men det är väl bara att acceptera att man inte kan kunna allt 😉 Min klatchiga slutpoäng får bli: Cirkeln är bra, läs den!

~Rabén & Sjögren, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra som skrivit om Cirkeln: Jonas Thente i DN, Ett hem utan böcker och några andra

Halva liv

Mats Strandberg är en av de där lite undanskymda författarna som det inte skrivs så ofta om och som jag inte har så bra koll på överhuvudtaget. När jag läser Halva liv, som är hans tredje roman men den första för mig, bär jag således inte med mig några bilder av författaren in i texten och det är rätt skönt.

Halva liv handlar om Jessica som lever ett instängt, halvt och sorgset liv – ständigt på vakt mot nya ångestattacker. Hon kämpar med sorgen efter en försvunnen pojkvän och ett missfall. Samtidigt arbetar hon som programledare och sexrådgivare i en tidning vilket ger henne ett högst ovälkommet liv i offentligheten.

När farmor Viola dör rycks Jessica ut ur sin bubbla i Stockholm och reser till Skåne för att ta tag i sin nya sorg. Där finns en farfar och en farbror som betytt mycket och som nu blir en trygg punkt. När dessa åker på semester stannar dock Jessica kvar och brottas med sina demoner.

Parallellt med Jessicas berättelse får vi också farmor Violas extraordinära liv berättat för oss och allt vävs samman på ett väldigt fint sätt. Jag tycker att 50-talsdelen är intressantast men jag engageras också av Jessica som jag känner igen mig mycket i. Panikångest, depression och missfall är dessutom ämnen som allt för sällan tas upp i skönlitteraturen -så heja Strandberg!

Jag tycker om den här boken och uppskattar att den är välskriven men samtidigt lättläst. Det tog en stund, kanske 100 sidor, för mig att komma in på riktigt i berättelsen men sen var jag fast. Jag har alltid lite svårt för när en annan verklighet, med kändisar och tv-program ska målas fram istället för den som vi är vana vid. Det blir lite tillkämpat och så upplever jag det delvis här också men jag är beredd att förlåta eftersom det är så korta inslag. En sak som dock känns lite over the top på riktigt är slutet. Det kommer lite väl plötsligt och kör sedan i raketfart ända in i kaklet utan att man egentligen begriper vad som händer. Dessutom tappas mycket av den känsla som byggts upp i boken. Men trots det är Halva liv en bra bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill få en avkopplande läsupplevelse och samtidigt läsa om viktiga och starka ämnen i snygg romanförklädnad.

~Månpocket, 2010~

Läsrapport vecka 26

Blonde som planerats bli utläst nu i helgen var färdigläst redan i tisdags… Det visade sig förstås vara en helt underbar bok som verkligen lever upp till varenda lovord den redan fått. Nu funderar jag som bäst på hur jag ska gå vidare i Oates författarskap. Allra först ska jag läsa ut Dear Husband förstås men sen vill jag läsa Fallen och Det var vi som var Mullvaneys tror jag.

Efter Blonde läste jag Mats Strandbergs Halva liv. Egentligen borde man väl ha en månads tankepaus efter en sådan mastodontbok och det tog mig också upp mot hundra sidor innan jag verkligen kom in i Halva liv. Men när jag väl var inne blev det väldigt bra och engagerande. Strandberg känns som en författare som får på tok för lite uppmärksamhet och som jag gärna stiftar närmare bekantskap med. Veckans sista utläsning var Elin Boardys fina men väldigt sorgliga Allt som återstår.

Nästa vecka blir det en hel del vampyrer igen…