Häromkvällen när jag läste att Maurice Sendak avlidit twittrade jag att jag, om jag inte vore så förtvivlat trött, skulle ha skrivit ett blogginlägg om honom. Det här är det inlägget, om än lite försenat.
Som barn och sedan vuxen förstod jag aldrig Sendaks storhet. Till vildingarnas land som var den bok jag läste (eller blev läst för) var för mig en bok med i och för sig fina bilder men med lite text och ingenting som jag egentligen kunde koppla an till. Jag var ju ”den duktiga flickan”, vildingresor skrämde livet ur mig. Så Sendaks storhet var rätt obegriplig för mig. Tills jag födde och kom att älska en vilding…
Min minsta är en människa med fantasi så stor att inte ens jag, som lever stora delar av mitt liv i en fantasivärld, hinner med. Alla de där tankarna, de knivskarpa analyserna av omgivningen och den smärtsamma insikten om att många andra barn inte vill leka med vildingen eftersom han är för vild, intensiv och högljudd. Det där att få orkar ta sig tid att sitta ner och faktiskt lyssna till det vildingen har att säga. Smärtan, hos vildingen och hans föräldrar, är stundtals intensiv.
Och där någonstans fann vi Till vildingarnas land. Och vi läste, vildingen krävde omläsning och omläsning och omläsning. Hela den lilla kroppen slappnade liksom av – det fanns andra vildingar, andra fantasier, andra lekar. Också. Själv har jag aldrig upplevt en barnbok så starkt som Till vildingarnas land tillsammans med vildingen. Inte ens den välsignade herr Muffin. Att läsa vildingar med en vilding är att hitta likar och tröst. Men det är också att få vara med om att ett barn hittar boken och läsglädjen. Vetskapen om att min vilding kommer söka tröst och styrka i böckerna hela livet gör mig alldeles varm om hjärtat. Och trygg, för han kommer hitta så mycket där. Så många hemligheter…
Så tack Maurice Sendak, alla vildingars litterära far, tack, vila i frid och förlåt för att jag inte förstod din storhet. Vissa böcker är helt enkelt inte för alla, vissa är mest bara för vildingar och deras mammor (när de kämpar för att sluta vara så förtvivlat duktiga hela tiden).