Lanny av Max Porter

Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2019)
Boken kommer på svenska i höst, utgiven av Etta (och det är den utgåvans omslag jag lånat eftersom det är så galet, fantastiskt, vackert). Köp boken t.ex. här eller här. Vill du läsa på engelska så hittar du den här.

Grief is the thing with feathers

grief-is-the-thing-with-feathersGrief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

GRIEF IS THE THING WITH FEATHERS
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner