Kulturkollo mötte Max Porter

Med anledning av dagens tidigare inlägg följer här en intervju som jag och Anna gjorde med Max Porter på bokmässan 2019. Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 30 september 2019.

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

 

Författarfoto av Lucy Dickens, från Sekwa

Bara bra böcker! Kråkan och Lanny

Det här är en kärlekshistoria i tre delar. Först läste jag om den där kråkan och tyckte att den var genialt uttänkt och satt till liv. Sen föll jag med Lanny och fann att jag inte kunde sluta falla så jag läste boken om honom en gång till. Sen fick jag samtala med Max Porter om allt det här. Just nu får ni ett inlägg om hur mycket jag älskat hans böcker och i eftermiddag får ni följa med när jag återupplever samtalet vi hade för Kulturkollos räkning.

Grief is the thing with feathers
Grief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

Lanny
Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.


Inlägget bygger på två boktexter, från mitt tunga 2016 då Sorgen bär fjäderdräkt tröstade och höll sällskap och en från förra året då Lanny trollband mig.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Att träffa Max Porter

Min allra bästa upplevelse på bokmässan (och typ i livet känns det som just nu) var när jag fick prata med Max Porter. För att han var väldigt trevlig, men det hade jag räknat med eftersom en människa som skriver sådana böcker och bjuder in mig att skapa dem tillsammans med honom kan inte vara annat än sympatisk (å andra sidan hade det varit förödande om han faktiskt visat sig vara elak och obehaglig). Men också eftersom han är så synnerligen klok, välformulerad och beredd att tänka nytt. Dessutom fick jag lov att prata om slutet av Lanny med honom och det kan jag ju inte göra med någon annan med risk för att spoila vilket leder till att jag aldrig riktigt kan ge uttryck för varför Lanny var en så oerhört stor och läkande läsupplevelse för mig.

Idag publicerar jag och Anna en text på Kulturkollo som försöker göra reda för vad som avhandlades vid mötet (men ingenting om romanens slut förstås), jag kan säga att vi förstås inte riktigt lyckas göra det rättvisa (det går inte), men där finns ändå gott om godbitar och tankestoff att ta till sig och fundera vidare kring.

Och för guds skull läs Max Porters böcker! Om du inte redan äger Lanny och vill berika din bokhylla och ditt läsliv med ett signerat exemplar så finns det ett att vinna på Kulturkollo.

En förtrollad mässfredag

Å vilken fin mässdag jag haft idag, möjligen min bästa någonsin. Trots regn, trots viss trötthet (men jag fick verkligen betalt för den där vilan på hotellrummet jag tog igår eftermiddag/kväll).

Först skrattade (och nästangrät) jag till samtalet mellan Beate Grimsrud och Martina Montelius, underbart bra modererade av Johanna Koljonen, om att skriva om döden med humor och allvar. Det var roligt förstås, men också gripande och djupt allmänmänskligt. Nu vill jag förstås läsa båda deras nya böcker, men främst Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar som jag i och för sig varit sugen på länge.

Sen blev det ett seminarium om metoo och resonemang kring hur vi går vidare med och efter metoo, med Ebba Witt Brattström, Katarina Wennstam och Shiori Ito. Det var särskilt intressant att se hur dessa kvinnor tog över samtalet och visade att de inte behövde en samtalsledare och hur de lyfte och intresserade sig för varandra, det var stärkande att se feminism in action på det sättet. Och svaret på hur vi går vidare blev att vi måste få till en wetoo-rörelse där också männen engagerar sig, inte minst för att detta i grunden handlar om mänskliga rättigheter mer än något annat.

Därefter hamnade jag på ett kanske något obskyrt seminarium om bibliotekarien som aktivist. Där var jag egentligen mest nyfiken på Balsam Karam som tyvärr fått förhinder i sista stund, men det var ändå ett intressant samtal som jag är glad att jag lyssnade till.

Sen hamnade jag i en toakö, måste tvunget ha något att äta och missade alla seminarier som började klockan 13, men det var nog lika bra det för då fick jag tid att förbereda dagens stora grej – intervjun med Max Porter. Och herregud som jag inte hade behövt förbereda mig för den, maken till generös och intressant och rolig och trevlig människa… Jag och Anna satt i samtal med honom i 45 minuter och jag hade lätt kunnat sitta några timmar till. Resultatet av detta kommer du att kunna läsa på Kulturkollo nästa vecka.

Direkt efter intervjun slängde jag mig in och fick en av de sista stolarna på Jamaica Kincaids seminarium med titeln En stor författare på en liten plats. I ärlighetens namn var mitt huvud rätt fullt av intervjun jag just gjort, men efter ett tag brottade Jamaica Kincaid till sig min uppmärksamhet, hon är ju så väldigt skarp och smart. Jag inser att jag måste läsa mer av henne, och jag ska nog försöka ge mig på hennes senaste som utspelar sig i Shirley Jacksons hus och innehåller låttextcitat, den verkar vara värd att prioritera i den evinnerliga läshögen.

Nu är denna synnerligen lyckade mässdag till ända, men den fortsätter förstås ändå eftersom jag nu ska skriva texter, bland annat intervjutexten från mötet med Max Porter och jag misstänker att det kommer ta hela kvällen. Jag misstänker också att jag kommer ha en trevlig kväll med sånt jag tycker väldigt mycket om. Kanske, kanske får jag till och med till lite lästid.

Sommarens bästa

När vi nu går in i september proklamerar jag sommarläsningen avslutad. Jag har kämpat lite med läsningen de senaste månaderna, jag har samlat högar som jag inte skulle göra och har slagits mot stress som jag inte skulle släppa in. Det är knepigt det där med alla böcker som vill bli lästa och allt annat som också vill hinnas med. Men någon sorts balans fick jag nog till ändå, och några riktigt fina böcker lästes. Här är mina favoriter från juni, juli och augusti.

Rapture av Carol Ann Duffy

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Lanny av Max Porter

En ljusets lek av Louise Penny

Silence of the girls av Pat Barker

Naondel av Maria Turtschaninoff

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Moonrise av Sarah Crossan

Uprooted av Naomi Novik (en text kommer om någon vecka)

 

Lanny av Max Porter

Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2019)
Boken kommer på svenska i höst, utgiven av Etta (och det är den utgåvans omslag jag lånat eftersom det är så galet, fantastiskt, vackert). Köp boken t.ex. här eller här. Vill du läsa på engelska så hittar du den här.

Grief is the thing with feathers

grief-is-the-thing-with-feathersGrief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

GRIEF IS THE THING WITH FEATHERS
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner