Max Porter

Med anledning av dagens tidigare inlägg följer här en intervju som jag och Anna gjorde med Max Porter på bokmässan 2019. Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 30 september 2019.

Vi kunde ha pratat i evinnerliga evigheter med Max Porter, det är dagens sanning. Fyrtiofem minuter gav oss tid till att öppna ämnen som skulle kunna leda till timmar och timmar av samtal.

Först av allt ställdes den säkert uttjatade frågan om när, hur och varför han började skriva, och svaret visar tydligt att Max Porter inte är en författare som ger tråkiga svar på tråkiga frågor, han är en människa som vill samtala och vill nå fram till det som är viktigt, han är en generös intervjuperson. Han berättar att han alltid skrivit och alltid skriver, på lappar, på servetter, på väggen, överallt. Han sätter sig sällan ner på en särskilt bestämd skrivarplats och skapar utan han låter gärna livet runt omkring sväva in i skrivandet. Barnlek, samtal, liv. Politik, miljödebatt, överlevnad. Han berättar också att han tagit intryck av hur han i barndomen följde med sina far/morföräldrar (som var konsthistoriker) till kyrkor och historiska platser, det fanns ett konstintresse och historieintresse som inspirerade. Vid dessa tillfällen brukade barnbarnen få varsin skissbok där de kunde rita sina intryck.

När Max slutligen kände att han måste uttrycka sig så skedde det genom en sorts giftermål mellan de olika konstarterna, han tyckte inte att han var skicklig nog inom konst, musik eller egentligen skrivande heller. Sorgen bär fjäderdräkt, hans debutroman, växte fram ur hans egen sorgeprocess efter faderns död och då blev den till genom bilder, collage, fragment och sådant som han aldrig trodde att han skulle kunna ge ut. Denna egna form av bildinspirerad text skapas ur spänningen mellan de olika konstformerna och har blivit Max Porters specialitet. Innan Sorgen bör fjäderdräkt fann sin slutgiltiga form fanns 20-30 anteckningsböcker med fragment i bild- eller textform som berättade historien.

Max säger att det är viktigt att hans romaner inte blir för polerade, de ska vara upptagna med den verkliga världen. Han söker friktionen och vill försöka återspegla det fragmentariska sätt vi förstår vår omvärld på och han tänker att kanske gör hans sätt att skriva att läsaren måste tänka till ett extra varv, han vill inte skriva en text där läsaren lägger undan boken och säger den var bra. Han vill gärna väcka känslor med sina böcker. Det allra viktigaste är att läsaren ska vara medförfattare till hans romaner, han litar på att läsaren är kapabel att göra sin egen läsning och att han därför gör sitt yttersta för att underlätta det genom att undvika allt för mycket detaljer.

Lite likt ett collage vill Max göra ett försök att dekonstruera romanen, testa vad en roman kan vara. Han vill göra författaren så osynlig som möjligt och inte styra läsaren, just för att bjuda in läsaren att skapa sin egen roman. Han tror att detta sätt att tänka möjligen kommer från poesin. Han vill inte att det ska krävas vissa förkunskaper när man läser hans böcker, men han önskar att läsaren vågar släppa kontrollen och tanken om vad en roman ska vara, här finns inte alla svar, i alla fall inte klart och tydligt utskrivna, det är också ett sätt att få läsaren att skapa sitt eget verk. Han talar om öppna dörrar och vita platser där läsaren kan få måla sina egna bilder till text. Max hoppas att läsarens läsupplevelse inte ska vara avslutad när boken är slut.

Vi samtalade lite om det här med översättningar och hur svårt det måste vara just med hans böcker. Max menar att han är fascinerad över att hans böcker som utspelar sig i så typiskt engelska miljöer kan översättas till svenska eller katalanska. Han menar också att han måste släppa den processen och lita på att översättaren ställer de frågor som behöver ställas. Ett av namnen som översättaren Marianne Thufvesson inte valde att översätta var Toothwort som lånat sitt namn till en viktig karaktär i Lanny. Det  är en köttätande växt som tar klorofyll och näring från andra växter. Det där med klorofyllet visste inte Max när han skrev men det passar fint in på karaktären som ruvar och hotar i bakgrunden. Max erkänner att han kan ha skapat Dead Papa Toothwort som en karaktär som kan rädda honom från dagens samhälle, som kan ta honom bort från Brexit och hjälpa honom skifta perspektiv. Dead Papa Tootwort är något obeskrivligt, en blandning av människa och natur, kanske blir inte vår oförmåga att lyssna till naturen som Max talar om någonsin så tydlig som kring en sådan karaktär.

Uppfattningen av tid är ytterligare ett tema i boken och i Lanny är den så tydligt mångfacetterad, de historiska lagren existerar samtidigt och de människor som levt förr i byn lever jämsides med de nutida invånarna. Detta med tiden och att den inte är linjär eller endimensionell är något som Max länge tänkt på och som blir särskilt tydligt när han till exempel reser till Rom eller någon annanstans där historien är synligt närvarande. Han har också alltid, redan som barn, varit fascinerad av döden och hur tanken på vår plats i tidens gång och vår förgänglighet kan vara tröstande. Våra ständiga försök att medicinera mot åldrande och död är ”nonsens”. Döden kan istället bli själva botemedlet mot det självupptagna som genomsyrar dagens samhälle. Det finns något av en katarsis i att betrakta tiden som ett djup snarare än en linje.

Tiden har också andra betydelser för Max och han pratar om hur tiden flödar annorlunda när man är i sorg, i kris och hur barn upplever tiden på ett annat sätt än oss vuxna. Han vill binda samman dessa tidsperspektiv i sina böcker och i Lanny finns de alla. Det är först när sorgen slår till eller krisen är ett faktum, när tiden beter sig annorlunda, som vi kan börja få förståelse för tidens väsen.

Max menar att sorg och romaner är det enda som kan bryta upp tiden så att vi kan börja förstå den.

En annan aspekt av tid som Max tänker mycket över är den tid som läsaren ger till romanen. Lanny är skriven på ett särskilt sätt visuellt och Max förklarar detta med att han känner att när läsaren gett boken så mycket tid att man läst igenom första delen kan han i den andra låta texten övergå i korta fragment där det inte anges vem som tänker eller talar, vi förstås ändå.

I Lanny diskuteras relationer mellan människor, men också relationen mellan människa och natur och mellan realism och fantasi. För alla som älskar Max Porters böcker lika mycket som vi gör kan vi glädja med att det finns en tredje bok i hans huvud som när som helst ska börja skrivas. Den ska på något sätt handla om mirakel, intimitet och maskulinitet (eller varför ”men are so strange” som Max själv uttryckte det). Som vi längtar efter den!

Författarfoto av Lucy Dickens, från Sekwa