Grief is the thing with feathers

grief-is-the-thing-with-feathersGrief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

GRIEF IS THE THING WITH FEATHERS
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner