Francesca

20130605-165728.jpgFörra året vid den här tiden skrev jag här på bloggen om hur mycket jag älskade nyutgivna Jellicoe Road. Nu tänker jag skriva en liknande kärleksförklaring av Melina Marchettas senaste svenska roman, Francesca. För de är båda fenomenala böcker på helt olika sätt.

Jellicoe Road är lite snårig och mystisk. Francesca är rakt på, enkel och vardaglig. Berättelsen om Francesca är berättelsen om mamman som drabbas av en depression och blir sängliggande, om Francesca som försöker överleva och styra upp familjen samtidigt som hon hanterar sin ensamhet, sökandet efter ett sammanhang och kärleken.

Jag älskar hur den romantiska kärleken hamnar i bakgrunden, hur vänskapen och relationerna i familjen är viktigast. Och så humorn, och värmen. Jag vet inte om det här är en gråtbok egentligen men jag var helt otröstlig där ett tag, helt tagen av Francescas ensamhet som jag känner så väl igen. Det finns så mycket i den här boken jag känner igen. Francesca är den jag kunde ha varit om jag vågat och vi delar flera upplevelser som jag inte tänker gå in på eftersom det blir för privat och utlämnande (av mig men också av sådant som bör vara fördolt i boken till en läst den). Jag känner igen den där rädslan för att sugas in i en psykisk åkomma och jag känner igen depressionen, vilken mardröm att hamna där som förälder!

Jag vet således inte om det här är en gråtbok för andra, men fenomenalt bra är den i alla fall. En av årets absolut bästa för mig och Melina Marchetta befinner sig just nu där uppe på toppen med John Green. Herregud så mycket bra ungdomsböcker det skrivs!

Francesca av Melina Marchetta. X-publishing